Kimono

Jag förfrös nästan mina tår i jakten på den vackraste kimonon.

Trave efter trave med begagnade kimonoer och obi-skärp låg framlagda på presenningar i närheten av Shinjuku-sanchome. Söndagmorgonen var kall i Tokyo men på marknad med låga priser och stort utbud håller man ångan uppe. Linus provade en Kimono för män, servades av ivrigt hjälpande händer och kände sig som Shogun. Sedan gav han upp och gick och värmde sig i Armanibutiken. Jag fortsatte. Och fortsatte.

När jag kände mig nöjd med dagens inköp och hade spenderat alldeles lagom med pengar fanns det ett litet bord kvar längst bort i parken. Där låg den. Den allra finaste kimonojackan. Försäljaren sa att den var 100 år gammal i Taishou-stil men eftersom jag inte har hunnit bli någon tvättäkta samlare spelar ålder och värde egentligen inte så stor roll. Det räcker med att tyget, mönstret, priset och färgerna är fantastiska.

För att få det rätta priset har Yukari lärt mig pruta på japanska, vilket är något helt annat än att pruta i Marocko där jag senast prövade min förmåga. Att säga att priset är alldeles för högt är inte att tänka på. Istället ber man allra ödmjukast om en service, något extra, eller att de sänker priset lite:

Oneesan, chotto yasuku dekimasenka. Eller:   Oniisan, chotto omake dekimasenka.

Då sänker de så mycket de vill och sedan är det bra. I värsta fall kan man påpeka en smutsfläck eller liknande:

Chotto kitanai.

Hur vackra tygerna än är blir skillnaderna i vår anatomi uppenbara när man provar en kimono. Jag har, om än inte så stor, en bak. Kimonon är gjord för personer utan bak. Då ligger tyget vackert längs med ryggen. Det blir helt enkelt inte lika elegant på en europé med ”naturlig svank”. Jag får se vad ett och ett halvt år i Japan kan göra åt saken.

.

.

Packat i Tokyos tunnelbana = en myt?

Häromdagen konstaterade Linus att det bara har varit en gång, första morgonen, som vi fått uppleva tunnelbanan riktigt packad med folk.

Några ”påtryckare” på tunnelbanan har vi inte sett till och vi har heller inte upplevt trängseln som påfrestande. Mycket förvånade över detta faktum kom vi efter en stunds betänketid på en naturlig förklaring:

Från och med dag 2 har vi cyklat.

.

.

Full cykelmundering. Sjalen som jag köpte i förrgår visade sig vara ett tygstycke som man använder för att bära saker i. Istället för plastpåse typ. Vad bryr sig väl en gaijin och textilfantast om det?

.

Kartläsare

Tour de Tokyo

Vi trampar och trampar. Idag hann vi nästan fram till Nationalmuséum innan de stängde. Det hände för mycket spännande på vägen. Vi tar det en annan dag.

Akihabara

.

Shinobazudammen

.

.

Vi snubblade på Ameyoko-marknaden efter den lugna Ueno-parken; en fullkomligt sanslös upplevelse med förstärkt fiskförsäljning inför den stundande nyårshelgen.

.

Julafton i Tokyo

Vi försökte inte ens ordna en svensk julafton i Tokyo. Inte mer än att jag kokade risgrynsgröt som vi åt till frukost.

Istället ägnade vi dagen åt det Japan jag länge har saknat och letat efter i Tokushima. Min vän Yukari som jag lärde känna på Capellagården mötte oss vid Asakusa station för att titta på tempel och alla små butiker med hantverk, kimonoer och japanskt godis som finns i norra Tokyo. Hon guidade oss mellan böngodis och ”Fortune tellers”, rökelse och handtvagning.

Eftersom Yukari har bott i Sverige i flera år och känner till både japansk och svensk kultur passade vi på att reda ut alla frågor vi hade runt det japanska sättet att vara. Varför blev Linus lärare arg när jag fick följa med och äta middag och gå på karaoke trots att det var värdfamljen som frågade om jag ville följa med?

Efter att ha umgåtts i ca två timmar kom det fram att Yukari trodde att jag hade skaffat en ny man sedan Capellagården. Jag förklarade att det var samma man. Han har bara klippt sig.

.

.

.

.

.

.

.

.

Linus och Yukari i tunnelbanan.

.

På hjul i Tokyo

Vi har lånat två cyklar och susar runt i den kuperade staden.

Två lantlollor i storstan.

Julkort!

För någon vecka sedan skrev jag pressmeddelanden till tidningar och bloggar angående dinavykort.se.

Här kommer delar av resultatet:

http://www.husohem.se/bloggar/trendbloggen/ Rulla ner en bit till den 14 december.

http://sydsvenskan.se/ekonomi/article610112/Socialt-entreprenorskap-receptet-for-framgang.html

Vi har även funnits med i Östgöta Correspondenten och Baromtern.

Idag är sista dagen för att hinna få iväg sina kort före Jul. Kom ihåg att välja datum i kalendern!

God Jul!

.

Indigo hos FURUSHO Toshiharu

.

I lördags tog min lärare med mig och Linus till konstnären och Indigomästaren FURUSHO Toshiharu.

I en iskall och fuktig lokal fick jag under Furusho sans vakande öga prova att vika och färga en liten tygbit.

Jag hade kunnat stanna där i timmar och fotografera, titta och känna men min lärare påpekade försynt att vi nog skulle ge oss av…

.

.

Yamada Sensei i sin fantastiska bil. En riktig rallyförare.

.

Lingonsylt och oväntad födelsedag

Lagom till att vår hemlängtan och saknad efter Jul satt in blev vi hembjudna till ett japanskt par som har bott i Uppsala i tre år.

Vi välkomnades med glögg, mandlar och russin, köttbullar, rårörda lingon och kokt potatis. Även kravmärkt Kalles kaviar, Ögonkakao, flädersaft, en kalender från Gottsunda Icabutik, och allehanda svenskt 50-talsporslin fanns i huset. Jag hade i det lilla grillfacket på gasspisen lyckats baka en kladdkaka som vi avslutade middagen med. Än en gång har kakans förträfflighet bevisats!

Med på middagen var ett par från Kina som bott i Japan i åtta år. Vi hade intressanta samtal om Japan, Sverige, Kina och skillnaderna länderna emellan. Vår värd blev lite fnittrig av vinet och vi lite trötta efter en lång dag. Efter att alla suttit tysta några sekunder förde värdarna en hemlig viskande konversation tvärs över bordet. Jag trodde att han tänkte avsluta kvällen och be oss gå hem. Därför hörde jag:

– ”Well since I know your busstrip is close”, och tänkte att han syftade på vår Tokyoresa imorgon. Jag tittade på Linus som såg ut som ett frågetecken.

-”Well, I have checked on the web site, birthday.se”, säger han och tittar på mig förväntansfullt.

-”so I know your Birthday is close.” Triumferande blick.

Jag som fyller år i juli fattar ingenting. De ser väldigt hemlighetsfulla ut och jag börjar känna mig lite illa till mods.

-”Well, I checked in your city and since you have a very unusual name I was sure it was you!”

Vad jag vet finns det kanske bara en Magdalena Perers till i Sverige, och hon bor inte i Malmö. Linus och jag tittar på varandra och förstår ungefär samtidigt att de tror att jag heter samma sak som Linus i efternamn. Och denna Magdalena bor faktiskt i Malmö.  Det går upp för oss att de har förberett något, samtidigt som det går upp för dem att jag inte alls har födelsedag snart. De ser näst intill förtvivlade ut och bokstavligen sjunker ihop i ryggen. Jag skyndar mig att säga att det går jättebra för mig att ha födelsedag idag också.

– ”Jag går ut genom dörren och när jag kommer in igen är jag den andra Magdalena! Ok?”

Det verkar som om de går med på leken men ser inte helt övertygade ut.

Jag går ut i hallen, står där i några sekunder och känner den minst 15 gradiga temperaturskillnaden från det uppvärmda vardagsrummet. Ljuset släcks ner i rummet. Försiktigt öppnar jag dörren och går in som Födelsedagsbarnet.

På andra sidan bordet har de satt sig tätt ihop; det kinesiska paret, våra värdar och deras två barn som tidigare under kvällen uppehållit sig i sin egen värld vid soffbordet.

-”Well, since it is your birthday today we would like to…eh…fura, tre, tva, ett”:

Yamo funriba, ya mo funriba,

yamo funriba uti fundorade oru

yabisuka funriba yabisuka funriba

yabisuka funriba uti fundorareoru!

Fura! Fura! Fura! Fura!

Värmen sprider sig i hela kroppen och eftersom elementet dessutom är placerat precis bakom min rygg börjar jag svettas ordentligt. Jag blir rörd till tårar och hjärtat är så varmt att jag skulle kunna cykla hem i bara t-shirt genom blåst och snö hela vägen till Kitajima utan att frysa.

.

.

.

Köttbullar, lingon och potatis.

.

Barnen i sin egen värld under det varma soffbordet.

.

Ja må hon leva på Katakana =  Yamohunriba. Fat renskrapade från osedvanligt god kladdkaka och koppar med inget annat än svenskt kaffe.

Tristess och vackra saker

Visst kan vi fråga oss hur vi hamnade här egentligen. I Tokushima, på Shikoku: ”Where old Japan meets new Japan” som de skriver på stadens hemsida.

Nog hade Tokyo, Kyoto eller vilken annan lite större stad som helst i Japan varit inspirerande och antagligen smått chockartat, men ibland undrar jag om det inte är just frustrationen och tristessen som släpper fram den kravlösa kreativiteten…

Häromdagen när känslan av att inte ha sett något vackert i Japan överhuvudtaget vällde över mig gjorde vi en liten utflykt en timme in i landet till en fabrik och ett museum för handgjort papper. http://www.awagami.or.jp/en/

En lisa för själen. Fina japanska mönster på böcker, kalendrar, solfjädrar och papper. Tyvärr blev jag så till mig i butiken att jag glömde att fotografera!

Det var tisdag eftermiddag och inga andra besökare i fabriken än jag och Linus. Mot en inte allt för stor summa fick man komma ner på fabriksgolvet och prova på att göra papper själv. Antingen tre små vykort eller ett stort A3-ark. Vi slog på stort och gjorde både och. Resultatet ser ni här nedanför.

Med instruktioner uteslutande på japanska fick vi hjälp av en kvinna från familjeföretaget. Vi kommunicerade utan problem på svenska och japanska. Det vill säga Vi på svenska och hon på japanska. Det fascinerar mig att trots att man inte talar språket, är det mycket lättare att förstå någon på deras modersmål när de bara pratar på, än när de antingen blir nervösa och pratar konstig nybörjarjapanska, eller försöker prata knagglig engelska. Vi visar så mycket mer med kroppen än vad vi tror, och särskilt i en situation som den här när det handlar något man ska utföra praktiskt.

Det var härligt att få stå på betonggolvet med händerna nerkörda i pappersmassan och insupa den kreativa fabrikskänslan: ljudet av plaskande vatten, den lite unkna lukten och det planlösa duttandet med torra pappersfibrer i olika färger.

Lika härlig var promenaden genom byn från tåget. Det var tyst, och bergen kom mycket närmre än vad de gör hos oss i Kitajima. Så hade vi gärna bott. Också.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Små cyklar och böjda ben

Min vana trogen är det alltid i sista minuten jag lämnar hemmet för att cykla till skolan. Cyklar jag så fort mina ben och rödljusen tillåter brukar det ta ca 30 minuter. Min cykel har nu fått en relativt hög sadel och jag kan ta i med kraft när vinden blåser på den drygt kilometerlånga bron över floden Yoshino. Japanerna tittar storögt när vi säger att vi cyklar varje dag mellan Kitajima och Tokushima och när de får höra att det bara tar 30 min kommer det ett uppriktigt ”eeeeehhhhhhh!” Honto ni????? Är det verkligen sant???

Att köpa en cykel som var tillräckligt stor för en lång svenska var inte det lättaste har min ännu längre man berättat. Japanerna som däremot har möjligheten att bekvämt cykla med rätt vinkel i knäna verkar trivas med sin ihopkrupna ställning.

Efter en månad i Japan börjar jag se ett mönster:

-Trots att de kan höja sadeln väljer de att ha den så lågt som möjligt. Vinkeln mellan vad och baksida lår är som störst 90 grader.

-Oavsett tillfälle springer japanerna med små snabba steg och lätt böjda ben när de uträttar ett ärende: i affärer, på kontor och myndigheter. Även lärarna springer när de ska kopiera papper eller hämta något under en lektion.

– Tokushimas traditionella dans Awa Odori dansas med benen konstant böjda (se Youtube klipp i tidigare inlägg). Jag som är en relativt vältränad person får mjölksyra efter en minuts dansande. Och då böjer jag inte ens tillräckligt mycket på benen.

–  Under vår lektion i konsten att utöva teceremonin satt vi på knä i ca en timme och alla utbytesstudenter kved av somnade ben och ömma leder. Inte japanerna.

Vad är hemligheten? Har alla år av golvsittande tränat deras ben till något vi varken förstår eller klarar av? Eller har de helt enkelt fastnat?

.

.

Den ljusbruna sadeln hör till Linus cykel.