You are currently browsing the tag archive for the ‘Tokyo’ tag.

 

Birch Bonsai Tokyo

 

Brutal Birch Bonsai.

Funny to my swedish eyes.

Happy street view in Tokyo.

 

Annonser




Red trousers

sweeping by

at Meiji Jingu Shrine in Tokyo.

Lördag 12 Mars 2011

TV-nyheterna visar samma bilder om och om igen; tsunamivågor som rullar in, bilar som flyter omkring som små kapsyler bland översvämmade hus, och det exploderade kärnkraftverket i Fukushima.

I Tokyo sitter jag med min japanska värdfamilj och svenska syster med pojkvän och äter Sushi.

Den verklighet som råder bara 40 mil härifrån är skrämmande och nästintill omöjlig att ta in, särskilt som staden ser likadan ut som den gjorde före skalvet. Men så avbryts den vanliga nyhetssändningen för ett akut jordbävningsalarm och 10 sekunder senare skakar huset till för jag vet inte vilken gång i ordningen med följden av att nya varningar för Tsunami utfärdas.

Stämningen i staden är lugn men under ytan oroar sig människor för sina släktingar och vänner som bor norrut i landet. Minako, min japanska mamma har sin bror och mor 5 mil från kärnkraftverket i Fuskushima. Deras hus står kvar men på kontoret har taket rasat in. Vi talar om eventuella gas- och radioaktiva utsläpp och den information som förmedlas via TV; människor uppmanas att vistas inomhus, att skydda kroppen med heltäckande kläder samt använda munnskydd med en fuktig trasa att andas igenom om de måste gå ut. Minako san är lugn men skeptisk inför de skyddszoner som anses säkra.
Honto ha daijobu? Är det verkligen sant? säger hon och lägger huvudet på sned för att understryka sin undran.

Gårdagen spenderade jag tillsammans med min syster Anna och hennes Mattias som fick en minst sagt spektakulär avslutning på sin 14-dagarsresa i Japan. Jag guidade dem genom Kichijoji, en stadsdel i Tokyo som under lördagar normalt sett är full av liv, gatuartister, ballongvikande clowner och musikanter. När vi kom dit stod en ensam violinist och spelade för en handfull människor utspridda på parkbänkarna. Av dem var några artister som inte verkade bry sig om att sätta igång sina föreställningar för den lilla skaran som tagit sig till Inokashira Kohen dagen efter det stora skalvet. Den traditionella, lite halvfalska gatumusiken satte en melakolisk stämning i parken men var samtidigt det enda trygga tecknet på att allt kanske ändå var som vanligt.

Jag är glad och tacksam över att ha delat den här tiden runt katastrofen med min fantastiska japanska värdfamilj, som har förklarat nyheterna, lärt mig katastrofordsglosor på japanska och sett till att jag har fått mat och tak över huvudet. Än verkar det inte vara över dock. Enligt nyheterna är det nu 70 % risk att Japan inom 3 dagar drabbas av ett nytt större skalv. Händer det inget inom dessa dagar sjunker risken till 50%. Och så det instabila kärnkraftverket…

Fram till nu har jag egentligen aldrig varit rädd även om kroppens varningssystem varit på helspänn under nätterna och jag vaknat av att låren krampat vid minsta vibration i marken. Under eftermiddagen har dock en viss oro över kärnkraftverket fått mig att ta beslutet att lämna Tokyo och resa hem till Shikoku.

Jag hoppas innerligt på att stora radioaktiva utsläpp kan undvikas och att Japan slipper drabbas av flera flodvågor och skalv så att det räddningsarbete som satts igång kan fortskrida.

Här nedan följer bilder från ett lugnt men själsligt oroligt Tokyo.





Marken skakar fortfarande och mellan Yokohama och Suginamiku promenerar en liten 74-årig man hemåt i natten.

Nu valde jag att åka in till Tokyo istället för att gå på utställning i Yokohama med min värd Jiro san och sitter därför inne i värmen med datorn på samma futon som jag gjorde tidigare idag när marken gungade rejält under våra fötter.

Ensam i mitt rum och alldeles för obildad vad det gäller jordbävningar stod jag och velade mellan dörrkarmen och köksbordet medan skakningarna tilltog, hustemplets dörrar öppnades och farmor, ljusstakar och rökelse trillade ut på golvet.

Ett djupt andetag, något som kan liknas vid en bön,
och fortsatta skakningar.

Ändå trodde jag att det rörde sig om en helt vanlig jordbävning för Japanerna och satte mig när läget verkade stabilt på min cykel och for in till Shibuya.

Inne i Tokyo var människor lugna men ovanligt många till antalet. Sakta men säkert gick det upp för mig att skalvet varit kraftigt, att människor var tvungna att evakueras från byggnader och ta sig hem till fots eftersom alla tunnelbanor och tåg stod stilla.

Efter upprepade försök att få tag på min syster som är på besök i Tokyo gav jag till slut upp och anslöt den ström av människor som gick längs trottoarer, vägar och motorvägar för att ta mig hem igen.

Hemma framför TV-nyheterna möttes jag av den förödelse som råder några tiotals mil härifrån och förstod helt plötsligt alla oroliga kommentarer från svenska vänner och inte minst från min värds svenska son Jonas som var orolig för sin pappa Jiro.

Med tanke på de bilder som visats både på japansk och svensk television fanns det all anledning att vara orolig, men för den som cyklat genom ett lugnt och sansat Tokyo nästan helt utan yttre synliga skador var Jiro san, mannen som samma morgon frågat om jag ville gå runt hela Yamanote-line (42km) med honom följande dag, den sista människan på den här sidan jordklotet jag skulle oroa mig för.

Framåt 00.30 öppnades så ytterdörren och in kliver den snart 75 årige lille mannen efter nästan 5 avverkade mil. På drygt 9 timmar.

Klockan är nu 03.00 och hela familjen, inklusive härbärgerade vänner är samlad framför TVn. Vi har jordbävningsvaka, 6 japaner och jag i pyamas med varsitt glas vin för att fira att alla är hemma oskadda men kanske framförallt för att stilla nerverna inför den kommande natten på ett japanskt gungfly.




Jiro san, en av alla vandrande hjältar i jordbävningens Tokyo samt hans vakande mamma som trillade ut ur husaltaret av skalven.

Man kan lära sig mycket om ett lands mentalitet genom dess ordpråk.

Min vän Nozomi fick igår briljera med sina kunskaper i svenska inför min syster som är och hälsar på;

”Na katten e botta dansa lottona po boodet.” (När katten är borta dansar råttorna på bordet – inpräntat under min tid på hennes arkitektkontor i Tokyo)

Vi fick därefter lära oss den japanska versionen som gör mig fascinerad och samtidigt alldeles varm i hjärtat:

”Oni no inumani, sentaku.” – När djävulen är borta tvättar vi.

Med ett folk som hellre tvättar än dansar är det kanske inte undra på att Japan är rent?

…………………………………………………….

A country’s proverbs will tell you a lot about the mentality of the people.
I find the Japanese version of When the Cat is away the mice will play quite amusing;

”Oni no inumani, sentaku.”

When the devil is away we do our washing.

With a people rather washing clothes than dancing there is no wonder Japan is a clean country.

Mina Damer och Herrar,
Låt mig presentera Tokyos bästa lördagsnöje:

En långsam promenad genom Uenoparken.

Med största sannolikhet kommer du att träffa lediga spatserande japaner iförda hatt, och som om det inte vore nog uppträder Tokyos gatukonstnärer och akrobater i parkens alla hörn.

Balanserande på en 2,5 meter hög enhjuling kastar den unga kvinnan upp skål efter skål på sitt huvud med en blandning av nonchalans och precision. Shinjerarenai som vi säger här.
Ofattbart.

…………………………………………….


Ladies and Gentlemen,

Please visit Ueno koen on a sunny Saturday afternoon.
You will most likely see strolling Japanese people wearing hats and some spectacular shows performed by Tokyo’s street artists.
Like this one; a girl sitting on a 2,5 meter unicycle placing bowls on her hed with a precise kick. Fabulous.

Sitting in a circle around the football field the high school students play etudes to master their instruments.

The young people of Tokyo use the public space for any hobby. Having no problem, it seems, creating their own personal space amidst others.


The Mochi makers of Tokyo are busy selling their traditional rice cake for New Year.
The rice balls are stacked together in pairs with the smaller one on top looking like small snow men.

During the rest of the year my favorite is grilled mochi with slightly sweetened soy sauce, but for Oshougatsu, New Year, the soft and chewy dish is served in a soup.

A wonderful last night in Tokyo. Mata ne…



Det här var egentligen tänkt att bli ett inlägg om hur vackert det är i Tokyo. Hur vackert det gamla, slitna och tillsynes alldagliga bortom stadens lyx är.

Nu blev det ingen vardagsromantik eftersom kameran plötsligt fylldes med ett innehåll som liknar det Japan jag drömde om när jag var liten. Jag har ett vagt minne av en bok hos morfar och mormor med bilder på barn från jordens alla hörn. Antagligen fanns Japan med. Antaglien såg det ut så här.

Dansfestivalen hölls i Tatemono en, ett friluftsmuseum med byggnader ditflyttade från olika delar av Japan. Igår var allt magiskt upplyst med japanska lyktor och på grund av sänkt inträde för besökare som kom i Yukata (kimono i bomull) var vi många som trippade omkring med böjda knän och inåtvinklade fötter. Trummor dundrade, högtalarna skränade och lukten av upptrampat damm blandades med yakitori-os (grillade kycklinspett) och sockervadd.

En alldeles underbar sista kväll i Tokyo.

CONTACT ME:

info@magdalenaperers.se https://www.instagram.com/magdalenaperers/

Welcome

This is the blog and portfolio of Magdalena Perers, Swedish Architect, Textile designer & Visual artist living in Malmö, Sweden. In this blog I share pictures and texts about Art, Acoustics, Textile. .................................. Copyright Magdalena Perers

Exhibitions

Galleri Lohme - Local Art 2/12 -4/12 2016 Landskrona Konsthall - Vår Textila Konstsalong 13/6 - 9/8 2015 Art Attack Kalmar Lasarett 5/10-26/10 2014 CAPELLAGÅRDEN - Ölands Konstnatt/Skördefesten 26/9-28/9 2014 Galleri Garvaregården - Långasjö 2/8-31/8 2014 Ellen Key - Bryta mönster/Skönhet för alla 23/8-20/9 2014 Hemslöjden i Östergötland

Kategorier

Gör sällskap med 19 andra följare

Follow Magdalena Perers on WordPress.com
Annonser
%d bloggare gillar detta: