Shita ga warui!

När Ibuki vaknar ur sin eftermiddagslur har vi redan hunnit bära upp alla matkassar med ingredienser till den svenska middag vi ska bjuda på.

Medan Linus på klingande skånska läser för mig hur man lagar köttfärslimpa granskar Ibuki den rödhårige mannen som med sina främmande läten invaderat hennes hem. Sedan säger hon tvärsäkert.

– Ja! Han har ju fel på tungan helt enkelt!

– Shita ga warui, ne!

Till och med tvååriga japanska barn förstår att befolkningen i den södra delen av vårt land har något som kan liknas vid ett talfel…

Kära kära Ull

Så kom hösten hit och på en dag bytte jag shorts och t-shirt mot ullfrotté och fleecetröja.

Med tanke på att vår lägenhet är lika energieffektiv som ett växthus är det en lång och kall vinter jag ser framför mig.

Men mina vänner, det ordnar sig nog.

I år har vi inte mindre än varsitt täcke, kotatsu – ett bord med elvärmare under och filt över där man kilar in benen och därtill vår gamla trotjänare från förra året, det osande fotogenelementet.

Utomhus rodnar den japanska lönnen och hos Furusho san färgar jag mina ullstrumpor blå.

Hallå hallå! Japan etapp två

Efter nästan en hel månad i Sverige kom vi i mitten av september åter till vår gröna ö Shikoku.

Japanskan, som hade försvunnit med ett knäpp i den stund vi steg på planet hem, fick skrämselhicka och kom tillbaka jetlaggad och yrvaken när det stod klart att elen stängts av i lägenheten under vår sverigevistelse.

För en japan med oändligt tålamod kämpade jag med beskrivningar av proppskåp, säkringar och huvudströmbrytare tills vi var överens om att jag hade provat allt som stod i min makt för att få lampor och kylskåp att gå igång.

Om det var mitt eller deras fel att jag hade satt alla reglage åt fel håll behöver vi inte gå närmare in på. Reparatören som kom var dock alldeles övertygad om att det var telefonisten som inte kunde sin utrustning tillräckligt bra.

Och vad vinner vi väl på att ifrågasätta det?