Min vana trogen är det alltid i sista minuten jag lämnar hemmet för att cykla till skolan. Cyklar jag så fort mina ben och rödljusen tillåter brukar det ta ca 30 minuter. Min cykel har nu fått en relativt hög sadel och jag kan ta i med kraft när vinden blåser på den drygt kilometerlånga bron över floden Yoshino. Japanerna tittar storögt när vi säger att vi cyklar varje dag mellan Kitajima och Tokushima och när de får höra att det bara tar 30 min kommer det ett uppriktigt ”eeeeehhhhhhh!” Honto ni????? Är det verkligen sant???

Att köpa en cykel som var tillräckligt stor för en lång svenska var inte det lättaste har min ännu längre man berättat. Japanerna som däremot har möjligheten att bekvämt cykla med rätt vinkel i knäna verkar trivas med sin ihopkrupna ställning.

Efter en månad i Japan börjar jag se ett mönster:

-Trots att de kan höja sadeln väljer de att ha den så lågt som möjligt. Vinkeln mellan vad och baksida lår är som störst 90 grader.

-Oavsett tillfälle springer japanerna med små snabba steg och lätt böjda ben när de uträttar ett ärende: i affärer, på kontor och myndigheter. Även lärarna springer när de ska kopiera papper eller hämta något under en lektion.

– Tokushimas traditionella dans Awa Odori dansas med benen konstant böjda (se Youtube klipp i tidigare inlägg). Jag som är en relativt vältränad person får mjölksyra efter en minuts dansande. Och då böjer jag inte ens tillräckligt mycket på benen.

–  Under vår lektion i konsten att utöva teceremonin satt vi på knä i ca en timme och alla utbytesstudenter kved av somnade ben och ömma leder. Inte japanerna.

Vad är hemligheten? Har alla år av golvsittande tränat deras ben till något vi varken förstår eller klarar av? Eller har de helt enkelt fastnat?

.

.

Den ljusbruna sadeln hör till Linus cykel.