Nästa utmaning

Klarar du det här klarar du vad som helst sa de igår på kontoret med allvarliga japanska blickar.

Jag tror inte att jag riktigt fattat hur svårt det är än, även om jag under en veckas tid inte kommit längre än till grunden.

Huset är en så kallad Minkan, ett bostadshus från Edo-perioden, 16-1700tal med en modern tillbyggnad.
Det mörka träet är den gamla konstruktionen, där nästan alla höjder och sammanfogningar skiljer sig åt och inga vinklar är riktigt räta. Det ljusa träet är följaktligen den nya konstruktionen.

Den befintliga modellen på bilden (som inte riktigt stämmer med ritningarna) är i skala 1:50 men min ska byggas i 1:100, samma som den tidigare pyttelilla modellen här på bloggen.

Av någon anledning känner jag mig dock inte särskilt stressad. Det löser sig och det får ta tid.

Jag gnuggar mina trötta nattsuddarögon, försöker förstå hur den gamle snickaren tänkte och ser fram emot att kunna klara av vad som helst. Efteråt.

Musik under arbete

Jag verkar ha förödande inverkan på mina kollegors arbetsmoral.

Modellbyggandet ackompanjeras numera av en japansk talkör som övar på att säga:

”Na katten e botta dansa lottona po boodet!”

varvat med

”yoog ticker om falluroferg. ya ticker om, faalu rooferg? folu?”

-Falu!

Ah! Yog ticker om Folluraferg!

Dricka fisk

Grand Opening av Kretsloppshuset, ”Junkan no ie” Nagano, Japan
………………………………………….

-”Det kittlar så roligt i halsen.”

Förfärad tittar jag på de små sprattlande liven i burken medan jag i huvudet hör våra Shikokuvänners uttalanden om hur lustigt det är att äta levande fisk.

Som enda utlänning var det många japaner som propsade på att just jag skulle få ett eget glas och därför står jag nu skräckslagen med allas blickar riktade mot mig och funderar på hur jag ska slippa undan denna smak- och kanske främst känselsensation med hedern i behåll.

Uppslukad av mina egna tankar rycks jag så tillbaka till verkligheten av en liten knuff.

Imma!

Nu! ropar de.

Nu ska du hälla ut fisken i vattnet!

Det var invigning av den lilla dammen. Biologisk mångfald. Skräddare och småfiskar.

Och en fördomsfull barbarisk svenska.

Junkan no ie

Förra lördagen besökte kontoret ett visningshus som Hikage san ritat för ett typhusföretag som sysslar med ekologiskt hållbart byggande.

”Junkan no ie” betyder om jag förstått det rätt något i stil med kretsloppshuset. Allt, inklusive trädgård, avfall, värme och vattensystem har tagits i beaktning.

Hikage san har inte för vana att informera om saker i tid varför jag så sent som kvällen innan fick veta att vi skulle åka dit. Efter mycket vånda ställde jag dock in mina helgplaner och tog morgontåget mot Nagano för att tillbringa en heldag i huset tillsammans med byggföretaget och inbjudna gäster.

Grand Opening från klockan 10.30 till 20.00 på kvällen.
Jag, japanerna och de vackra bergen i Nagano.

Det skulle visa sig vara helt rätt beslut.

Plats i korgen

Harri uddo

-Harri uddo då? Gillar du det?

-Harri u…? Vill du säga det en gång till?

-Harri uddo!?

Vi är på väg till videobutiken och funderar på vilken sorts film vi ska hyra.

-Nej, det känner jag inte till, tyvärr. Är det japanskt?

-Nej inte alls! Vet du verkligen inte vad det är?
Amerikansk film?

-………..?

Jaså, jaha! Hollywood!
Jo någon sådan film har jag nog sett…

Shibuya i regnet

Lunch på kontoret eller hälsoresan

Varje lunch och middag görs chefens skrivbord om till matbord och vi serveras ris, misosoppa, nato (=jästa sojabönor som trådar sig segt och klibbigt från skålen till munnen) och eventuellt kimchi, koreanska jästa grönsaker.

Samma sak varje dag men med viss variation gällande grönsakerna i soppan.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fick smaklökar som tycker om jäst.

Portfolio

Jag har börjat lägga upp bilder på saker som jag har gjort inom textil, arkitektur och måleri.
Ta en titt i menyraden ovanför den grå linjen!

I have updated the pages above with pictures from my portfolio.
Please have a look!

Magdalena

Shimokitazawa

Sakta men säkert upptäcker jag område för område i Tokyo.

Bortom Shinjukus reklamskyltar och Omotesandos lyxshopping finns små juveler med liv i en helt annan skala. Ett exempel är Shimokitazawa där jag och Linus spenderade nästan en hel dag under Golden Week.

Stadsdelen ligger väster om Shibuya och letar man sig ett varv runt stationerna vid de två korsande järnvägslinjerna hittar man secondhandbutiker med europeisk märkesvintage, gallerier, kaféer med ekologisk mat och hantverk. På gatorna vimlar unga, medvetna men avslappnade japaner på jakt efter orginella kläder, en god kopp kaffe eller en stunds musik i ett gathörn.

Det är hit jag borde ha tagit min syster när hon var här och hälsade på.

Tyvärr vet man inte riktigt vad som kommer att hända med området eftersom politikerna planerar att lägga ner tågbanan under mark och bygga en stor väg rakt igenom. Gräsrotsorganisationer gör sitt bästa för att området ska få finnas kvar som den vibrerande stadskärna och designkuvös det är idag.

Under en promenad i Omotesando (det område i Tokyo där alla stora modemärken finns) såg jag i ett fönster ett märke som stolt skyltade med sitt ursprung: ”Directly from Shimokitazawa to Omotesando”. Ett företag som lyckats ta det stora klivet med sina experimentella kläder till en mer köpstark publik.