Jag förfrös nästan mina tår i jakten på den vackraste kimonon.

Trave efter trave med begagnade kimonoer och obi-skärp låg framlagda på presenningar i närheten av Shinjuku-sanchome. Söndagmorgonen var kall i Tokyo men på marknad med låga priser och stort utbud håller man ångan uppe. Linus provade en Kimono för män, servades av ivrigt hjälpande händer och kände sig som Shogun. Sedan gav han upp och gick och värmde sig i Armanibutiken. Jag fortsatte. Och fortsatte.

När jag kände mig nöjd med dagens inköp och hade spenderat alldeles lagom med pengar fanns det ett litet bord kvar längst bort i parken. Där låg den. Den allra finaste kimonojackan. Försäljaren sa att den var 100 år gammal i Taishou-stil men eftersom jag inte har hunnit bli någon tvättäkta samlare spelar ålder och värde egentligen inte så stor roll. Det räcker med att tyget, mönstret, priset och färgerna är fantastiska.

För att få det rätta priset har Yukari lärt mig pruta på japanska, vilket är något helt annat än att pruta i Marocko där jag senast prövade min förmåga. Att säga att priset är alldeles för högt är inte att tänka på. Istället ber man allra ödmjukast om en service, något extra, eller att de sänker priset lite:

Oneesan, chotto yasuku dekimasenka. Eller:   Oniisan, chotto omake dekimasenka.

Då sänker de så mycket de vill och sedan är det bra. I värsta fall kan man påpeka en smutsfläck eller liknande:

Chotto kitanai.

Hur vackra tygerna än är blir skillnaderna i vår anatomi uppenbara när man provar en kimono. Jag har, om än inte så stor, en bak. Kimonon är gjord för personer utan bak. Då ligger tyget vackert längs med ryggen. Det blir helt enkelt inte lika elegant på en europé med ”naturlig svank”. Jag får se vad ett och ett halvt år i Japan kan göra åt saken.

.

.