Jag saknar min nato!

På sommaren är det för varmt för ris enligt japanerna och därför har, kors i taket, även vi ändrat meny på kontoret.

Idag lagade chefen Hiyashi chuka åt oss. Kalla nudlar i syrlig dressing gjord på soya, socker, vinäger och sesamolja. Till detta kan man ha fint strimlad gurka, morötter, ägg och skinka. En riktig sommarhit!

I Japan finns det mesta att köpa i små behändiga portionsförpackningar med nudlar, sås och allt. Vill ni laga från grunden och prova hemma kan ni hitta recept här.

Under berget av grönsaker gömmer sig nudlar och sås.

Lunch på kontoret eller hälsoresan

Varje lunch och middag görs chefens skrivbord om till matbord och vi serveras ris, misosoppa, nato (=jästa sojabönor som trådar sig segt och klibbigt från skålen till munnen) och eventuellt kimchi, koreanska jästa grönsaker.

Samma sak varje dag men med viss variation gällande grönsakerna i soppan.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fick smaklökar som tycker om jäst.

Äta med pinnar 2- På väg till Takayama

På tåget till Takayama satt jag bredvid den här japanske gentlemannen.
Jag som annars brukar konversera friskt när jag åker lokaltrafik satt under resan ganska tyst. Så gjorde även min granne i hatt förutom när han fundersamt smackade för sig själv.

Efter en timmes resa tog jag upp min lilla bentolåda (en låda med ris och olika smårätter som man kan köpa på stationen) och började äta. Plötsligt skiner han upp och utbrister:

Joozu! Subarashii!

Skickligt! Fantastiskt!

Han pekar på min hand och nyper lite med fingrarna. Mmmm Joozu!
Jag skrattar till, tittar på min hand och känner mig som en exceptionellt begåvad utlänning som lärt sig den svåra japanska konsten att äta med pinnar.

Sedan sa vi inte mer men fortsatte förmodligen båda två vår resa upp mot bergen lite varmare inombords.

Yakimo- Japans glassbil

En kväll under vår Tokyovistelse blev vi bjudna till den arkitekt som jag ska praktisera hos från och med april.

Under middagen hörde vi plötsligt en man som sjöng ute på gatan. Rösten som färdades genom kvarteret var stark, djup och klar. Inte alls som de gällt mässande inropare som står utanför var och varannan butik eller restaurang för att locka till sig kunder.

Linus och jag satt hänförda och frågade våra japanska vänner vad det var vi hörde.

Yakimo! Har ni inte hört det förut? svarade de mycket förvånat som om det var världens mest naturliga sak.

De började förklara fenomenet men slutade tvärt, började leta efter plånböcker och jacka och sa:

Skynda er! Vi går ut och köper!

Vi hoppade i skor och jackor, sprang ner för trappan och följde ljudet några gator runt kvarteret. Där stod den lilla vita lastbilen med en kolgrill på flaket och sålde bakad sötpotats: Yakimo.

Stämningen var uppsluppen och både vi och våra värdar var fnittriga över det snabba beslutet att göra något så ”completely crazy!!!” (läs med japanskt uttal) som att mitt i middagen springa ifatt potatisbilen med två svenskar i släptåg.

Bakad sötpotatis visade sig vara en riktig delikatess och denna tillsynes triviala händelse är ett av mina allra varmaste minnen från Tokyo julen 2009.

.