Lagom till att vår hemlängtan och saknad efter Jul satt in blev vi hembjudna till ett japanskt par som har bott i Uppsala i tre år.

Vi välkomnades med glögg, mandlar och russin, köttbullar, rårörda lingon och kokt potatis. Även kravmärkt Kalles kaviar, Ögonkakao, flädersaft, en kalender från Gottsunda Icabutik, och allehanda svenskt 50-talsporslin fanns i huset. Jag hade i det lilla grillfacket på gasspisen lyckats baka en kladdkaka som vi avslutade middagen med. Än en gång har kakans förträfflighet bevisats!

Med på middagen var ett par från Kina som bott i Japan i åtta år. Vi hade intressanta samtal om Japan, Sverige, Kina och skillnaderna länderna emellan. Vår värd blev lite fnittrig av vinet och vi lite trötta efter en lång dag. Efter att alla suttit tysta några sekunder förde värdarna en hemlig viskande konversation tvärs över bordet. Jag trodde att han tänkte avsluta kvällen och be oss gå hem. Därför hörde jag:

– ”Well since I know your busstrip is close”, och tänkte att han syftade på vår Tokyoresa imorgon. Jag tittade på Linus som såg ut som ett frågetecken.

-”Well, I have checked on the web site, birthday.se”, säger han och tittar på mig förväntansfullt.

-”so I know your Birthday is close.” Triumferande blick.

Jag som fyller år i juli fattar ingenting. De ser väldigt hemlighetsfulla ut och jag börjar känna mig lite illa till mods.

-”Well, I checked in your city and since you have a very unusual name I was sure it was you!”

Vad jag vet finns det kanske bara en Magdalena Perers till i Sverige, och hon bor inte i Malmö. Linus och jag tittar på varandra och förstår ungefär samtidigt att de tror att jag heter samma sak som Linus i efternamn. Och denna Magdalena bor faktiskt i Malmö.  Det går upp för oss att de har förberett något, samtidigt som det går upp för dem att jag inte alls har födelsedag snart. De ser näst intill förtvivlade ut och bokstavligen sjunker ihop i ryggen. Jag skyndar mig att säga att det går jättebra för mig att ha födelsedag idag också.

– ”Jag går ut genom dörren och när jag kommer in igen är jag den andra Magdalena! Ok?”

Det verkar som om de går med på leken men ser inte helt övertygade ut.

Jag går ut i hallen, står där i några sekunder och känner den minst 15 gradiga temperaturskillnaden från det uppvärmda vardagsrummet. Ljuset släcks ner i rummet. Försiktigt öppnar jag dörren och går in som Födelsedagsbarnet.

På andra sidan bordet har de satt sig tätt ihop; det kinesiska paret, våra värdar och deras två barn som tidigare under kvällen uppehållit sig i sin egen värld vid soffbordet.

-”Well, since it is your birthday today we would like to…eh…fura, tre, tva, ett”:

Yamo funriba, ya mo funriba,

yamo funriba uti fundorade oru

yabisuka funriba yabisuka funriba

yabisuka funriba uti fundorareoru!

Fura! Fura! Fura! Fura!

Värmen sprider sig i hela kroppen och eftersom elementet dessutom är placerat precis bakom min rygg börjar jag svettas ordentligt. Jag blir rörd till tårar och hjärtat är så varmt att jag skulle kunna cykla hem i bara t-shirt genom blåst och snö hela vägen till Kitajima utan att frysa.

.

.

.

Köttbullar, lingon och potatis.

.

Barnen i sin egen värld under det varma soffbordet.

.

Ja må hon leva på Katakana =  Yamohunriba. Fat renskrapade från osedvanligt god kladdkaka och koppar med inget annat än svenskt kaffe.