You are currently browsing the monthly archive for mars 2011.




Red trousers

sweeping by

at Meiji Jingu Shrine in Tokyo.

Flodvågen kom aldrig så långt upp som till Tokushima förra gången säger Sensei lugnande när jag oroligt vankar ner från ovanvåningen i färgeriet. De gjuter grunden i andra halvan av huset och det vibrerar inte bara lite, utan med samma horisontella skakningar som det första skalvet i Tokyo.

Han har en förmåga att säga saker så att man litar på honom, Sensei.

Mm. Dekiru.
Det är jättesvårt. Du klarar det. Och visst gör jag det.

Daijobu.
Det är ok. Tsunamin når antagligen inte Tokushima den här gången heller.

Vem vill inte lita på det?

Nu i dagarna har det projekt som jag hållit på med i veckor nått sitt slutstadium; ett tyg med inspiration från Tokushimas dalar, skånska kullar, pilgrimsvandringar och japanska kimonomönster. Jag har skurit schabloner i veckor, allt för hand och alldeles onödigt komplicerat eftersom det var första gången jag gjorde det.

Idag presenterar jag min arbetsplats:

Bilder från andra våningen.






I have started to say Goodbye.

Goodbye to the magic light of Japan.

Precis innan han ska kliva på nattbussen till Tokushima vänder sig den lille mannen om och spricker upp i ett stort tandlöst leende.

-Honnanaaa! ropar han och vinkar till sina vänner.

-Adjö! på Awa ben, Tokushimamål.

Efter fyra omtumlande dagar i Tokyo är hans klingande dialekt som balsam för själen. Jag vänder mig om till kvinnan bredvid mig och vi ler. Hon, förvånad över att en blond jätte är bekant med hennes högst lokala tungomål och jag, för att jag helt plötsligt förstår att Shikoku är en plats som jag betraktar som hemma.

På rastplatsen utanför Fuji där bussen gör ett stopp för tandborstning fortsätter lokalpatriotismen. Ute i kylan småjoggar jag ikapp med en stilig gammal Shikokudam. Vi nickar och ler åt våra antiblodproppsförebyggande åtgärder och jag gör en aldrig så liten dansant rörelse.

-Åh! säger hon. Kan du dansa Awa Odori?

Om jag kan!

Klockan är strax över midnatt och tillsammans svajar vi fram bredvid bussen med böjda knän och armarna i vädret.

Den lättnad och glädje jag kände i förrgår över att komma ner till Linus, färgeriet och Shikoku har tyvärr inte hållit i sig. Ju längre ifrån katastrofen man befinner sig desto mer verkar det som om oron tar tag i kroppen.

Radioaktiv strålning, eventuella efterskalv med nya tsunami och inte minst alla våra vänner i Tokyodistriktet finns ständigt i mina tankar. Tillråga på allt tillbringar jag dagarna i en skranglig plåtbyggnad som för tillfället har förvandlats till en byggarbetsplats med grävmaskiner på tomten. Det är alldeles naturligt att huset skakar till av bulldozern som jämnar till marken men följden är att jag rycker till varannan minut för att fundera på vilken sorts vibrationer som är orsaken till att glasrutorna skallrar.

Kanske var det något i den här skalan som skulle till för att få mig att lämna Japan. Efter att ha lekt med tanken att dröja mig kvar på obestämd tid har de senaste dagarnas oro gjort att även jag avslutar min tid här och förbereder mig för att åka hem som planerat med Linus.

Det blir en vår i Sverige.

Tidig morgon tillbaka på vår balkong i Naruto.

Tokushimaborna må befinna sig långt från exploderande kärnkraftverk och utplånade städer, men engagemanget för de människor som bor längre upp i landet är stort.

När jag igår kväll hälsade på min vän Minako och hennes familj höll de på att förbereda en låda med mat till hennes mans bror som bor i Saitama nordväst om Tokyo.

– Vi får hoppas att det kommer fram. Det kan nog ta en vecka eller så med tanke på alla som skickar paket nu, säger Takayuki, Minakos man.

Utöver de matlådor som skickas åker även läkare, räddningstjänst och andra frivilliga till katastrof-zonerna. TV visar bilder på röda, hundratals meter långa brandbilskonvojer som rör sig uppåt längs motorvägarna och utanför mitt fönster dundrar planen från Tokushima flygplats förbi mer frekvent än vanligt.

Frånsett det som visas på TV märker vi inte så mycket av det stora nödläge som råder i Japan. När jag loggar in på Facebook kommer det ett meddelande om att inte köpa mer mat än nödvändigt då det inte räcker till dem som bor i de riktigt drabbade zonerna, men väl i affären handlar vi middagsmat med lika stor valfrihet som vanligt.

Att säga att jag är oberörd vore dock att ta i. Jag har ikväll lyssnat efter sirener utanför fönstret och misstagit dem för tsunamialarm, kastat mig ut på balkongen för att speja, bara för att upptäcka (vilket egentligen är ännu mer spektakulärt) helt vanliga polisbilar som körde runt universitetet några hundra meter bort.

Tokushimaborna vet dock att oavsett det som sker längre upp längs kusten så är en större jordbävning med följande tsunami att vänta när som helst. Som regel inträffar det med 30 års mellanrum och nu var det så lång tid sedan som 1946 som en stor våg träffade Shikokus östkust och helt och hållet spolade bort den lilla staden Mugi söder om Tokushima.

Tillbaka hos Furusho san på Indigofärgeriet efter mina omskakande dagar i Tokyo frågar jag Okusan, Senseis fru hur man tänker kring att ständigt leva under ett sådant hot. Hon skrattar lite uppgivet och säger på brett Tokushimamål:

なるように なる なああああ
Naruyoni naru naaaaa…

Que sera, sera…

Lördag 12 Mars 2011

TV-nyheterna visar samma bilder om och om igen; tsunamivågor som rullar in, bilar som flyter omkring som små kapsyler bland översvämmade hus, och det exploderade kärnkraftverket i Fukushima.

I Tokyo sitter jag med min japanska värdfamilj och svenska syster med pojkvän och äter Sushi.

Den verklighet som råder bara 40 mil härifrån är skrämmande och nästintill omöjlig att ta in, särskilt som staden ser likadan ut som den gjorde före skalvet. Men så avbryts den vanliga nyhetssändningen för ett akut jordbävningsalarm och 10 sekunder senare skakar huset till för jag vet inte vilken gång i ordningen med följden av att nya varningar för Tsunami utfärdas.

Stämningen i staden är lugn men under ytan oroar sig människor för sina släktingar och vänner som bor norrut i landet. Minako, min japanska mamma har sin bror och mor 5 mil från kärnkraftverket i Fuskushima. Deras hus står kvar men på kontoret har taket rasat in. Vi talar om eventuella gas- och radioaktiva utsläpp och den information som förmedlas via TV; människor uppmanas att vistas inomhus, att skydda kroppen med heltäckande kläder samt använda munnskydd med en fuktig trasa att andas igenom om de måste gå ut. Minako san är lugn men skeptisk inför de skyddszoner som anses säkra.
Honto ha daijobu? Är det verkligen sant? säger hon och lägger huvudet på sned för att understryka sin undran.

Gårdagen spenderade jag tillsammans med min syster Anna och hennes Mattias som fick en minst sagt spektakulär avslutning på sin 14-dagarsresa i Japan. Jag guidade dem genom Kichijoji, en stadsdel i Tokyo som under lördagar normalt sett är full av liv, gatuartister, ballongvikande clowner och musikanter. När vi kom dit stod en ensam violinist och spelade för en handfull människor utspridda på parkbänkarna. Av dem var några artister som inte verkade bry sig om att sätta igång sina föreställningar för den lilla skaran som tagit sig till Inokashira Kohen dagen efter det stora skalvet. Den traditionella, lite halvfalska gatumusiken satte en melakolisk stämning i parken men var samtidigt det enda trygga tecknet på att allt kanske ändå var som vanligt.

Jag är glad och tacksam över att ha delat den här tiden runt katastrofen med min fantastiska japanska värdfamilj, som har förklarat nyheterna, lärt mig katastrofordsglosor på japanska och sett till att jag har fått mat och tak över huvudet. Än verkar det inte vara över dock. Enligt nyheterna är det nu 70 % risk att Japan inom 3 dagar drabbas av ett nytt större skalv. Händer det inget inom dessa dagar sjunker risken till 50%. Och så det instabila kärnkraftverket…

Fram till nu har jag egentligen aldrig varit rädd även om kroppens varningssystem varit på helspänn under nätterna och jag vaknat av att låren krampat vid minsta vibration i marken. Under eftermiddagen har dock en viss oro över kärnkraftverket fått mig att ta beslutet att lämna Tokyo och resa hem till Shikoku.

Jag hoppas innerligt på att stora radioaktiva utsläpp kan undvikas och att Japan slipper drabbas av flera flodvågor och skalv så att det räddningsarbete som satts igång kan fortskrida.

Här nedan följer bilder från ett lugnt men själsligt oroligt Tokyo.





Marken skakar fortfarande och mellan Yokohama och Suginamiku promenerar en liten 74-årig man hemåt i natten.

Nu valde jag att åka in till Tokyo istället för att gå på utställning i Yokohama med min värd Jiro san och sitter därför inne i värmen med datorn på samma futon som jag gjorde tidigare idag när marken gungade rejält under våra fötter.

Ensam i mitt rum och alldeles för obildad vad det gäller jordbävningar stod jag och velade mellan dörrkarmen och köksbordet medan skakningarna tilltog, hustemplets dörrar öppnades och farmor, ljusstakar och rökelse trillade ut på golvet.

Ett djupt andetag, något som kan liknas vid en bön,
och fortsatta skakningar.

Ändå trodde jag att det rörde sig om en helt vanlig jordbävning för Japanerna och satte mig när läget verkade stabilt på min cykel och for in till Shibuya.

Inne i Tokyo var människor lugna men ovanligt många till antalet. Sakta men säkert gick det upp för mig att skalvet varit kraftigt, att människor var tvungna att evakueras från byggnader och ta sig hem till fots eftersom alla tunnelbanor och tåg stod stilla.

Efter upprepade försök att få tag på min syster som är på besök i Tokyo gav jag till slut upp och anslöt den ström av människor som gick längs trottoarer, vägar och motorvägar för att ta mig hem igen.

Hemma framför TV-nyheterna möttes jag av den förödelse som råder några tiotals mil härifrån och förstod helt plötsligt alla oroliga kommentarer från svenska vänner och inte minst från min värds svenska son Jonas som var orolig för sin pappa Jiro.

Med tanke på de bilder som visats både på japansk och svensk television fanns det all anledning att vara orolig, men för den som cyklat genom ett lugnt och sansat Tokyo nästan helt utan yttre synliga skador var Jiro san, mannen som samma morgon frågat om jag ville gå runt hela Yamanote-line (42km) med honom följande dag, den sista människan på den här sidan jordklotet jag skulle oroa mig för.

Framåt 00.30 öppnades så ytterdörren och in kliver den snart 75 årige lille mannen efter nästan 5 avverkade mil. På drygt 9 timmar.

Klockan är nu 03.00 och hela familjen, inklusive härbärgerade vänner är samlad framför TVn. Vi har jordbävningsvaka, 6 japaner och jag i pyamas med varsitt glas vin för att fira att alla är hemma oskadda men kanske framförallt för att stilla nerverna inför den kommande natten på ett japanskt gungfly.




Jiro san, en av alla vandrande hjältar i jordbävningens Tokyo samt hans vakande mamma som trillade ut ur husaltaret av skalven.

Jag undrar hur en jordbävning skulle kännas här uppe på 52 våningen, sa jag till min syster igår medan ljusen från Tokyos alla hustak stillsamt blinkade genom panoramafönstren på Park Hyatt Hotel i Shinjuku.

Ett dygn senare sitter jag på min futon och vet hur den värsta jordbävningen det här århundradet kändes. Eller snarare känns. Med jämna mellanrum kommer efterskalv som börjar precis på samma vis som det stora skalvet, men som tack och lov avtar istället för att eskalera.

Jag har tänkt tanken att sova under köksbordet, alla lösa föremål från väggarna är nerplockade och nu hoppas jag att jag kommer att vakna utvilad efter en lugn natt imorgon.

Tack för alla omtankar på Facebook,

en lite lätt skakad Magdalena



Pincer and toothbrush.
Tools for a Kyoto Gardener.

………………………………………

Tandborste och pincett.
Verktyg för Kyotos trädgårdsmästare.

CONTACT ME:

info@magdalenaperers.se https://www.instagram.com/magdalenaperers/

Welcome

This is the blog and portfolio of Magdalena Perers, Swedish Architect, Textile designer & Visual artist living in Malmö, Sweden. In this blog I share pictures and texts about Art, Acoustics, Textile. .................................. Copyright Magdalena Perers

Exhibitions

Galleri Lohme - Local Art 2/12 -4/12 2016 Landskrona Konsthall - Vår Textila Konstsalong 13/6 - 9/8 2015 Art Attack Kalmar Lasarett 5/10-26/10 2014 CAPELLAGÅRDEN - Ölands Konstnatt/Skördefesten 26/9-28/9 2014 Galleri Garvaregården - Långasjö 2/8-31/8 2014 Ellen Key - Bryta mönster/Skönhet för alla 23/8-20/9 2014 Hemslöjden i Östergötland

Kategorier

Gör sällskap med 19 andra följare

Follow Magdalena Perers on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: