Vi försökte inte ens ordna en svensk julafton i Tokyo. Inte mer än att jag kokade risgrynsgröt som vi åt till frukost.
Istället ägnade vi dagen åt det Japan jag länge har saknat och letat efter i Tokushima. Min vän Yukari som jag lärde känna på Capellagården mötte oss vid Asakusa station för att titta på tempel och alla små butiker med hantverk, kimonoer och japanskt godis som finns i norra Tokyo. Hon guidade oss mellan böngodis och ”Fortune tellers”, rökelse och handtvagning.
Eftersom Yukari har bott i Sverige i flera år och känner till både japansk och svensk kultur passade vi på att reda ut alla frågor vi hade runt det japanska sättet att vara. Varför blev Linus lärare arg när jag fick följa med och äta middag och gå på karaoke trots att det var värdfamljen som frågade om jag ville följa med?
Efter att ha umgåtts i ca två timmar kom det fram att Yukari trodde att jag hade skaffat en ny man sedan Capellagården. Jag förklarade att det var samma man. Han har bara klippt sig.
.
.
.
.
.
.
.
.
Linus och Yukari i tunnelbanan.
.
Magdalena Perers 
Varför blev han arg då?
I Japan gör man allt enligt ”boken”. Om Universitetet har ordnat ett besök i en värdfamilj under en dag så är det det som ska hända. Inget annat. Det var inte tanken att vi skulle bli bjudna på middag en kväll till, och framför allt inte att någon annan än studenten (till exempel studentens fru) skulle bli bjuden. Universitetet ser det som sitt ansvar och måste därför be om ursäkt till familjen för att de var ”tvungna” att ta hand om oss en kväll till.
Enligt vår kompis behöver vi egentligen inte göra något annorlunda, men man blir lite konfunderad när man får en utskällning istället för: Nämen så roligt att ni fick vara med om en riktig japansk personalfest med Karaoke!