Påtryckning – Tokyos tunnelbana

Japaner tar sitt jobb på allvar. Alltid.

Det var därför som hjärtat oroligt började fladdra omkring i bröstet när jag mötte hans blick. En blick som sa att han med sina vita handskar och genomskinliga sköld skulle göra sitt allra yttersta för att få in oss alla i tunnelbanevagnen. Mig med.

Eftersom jag stod sist i raden av prydligt uppställda morgonpendlare övervägde jag möjligheten att vänta på nästa tåg och undvika att med kinden tryckt mot glasrutan få näsan klämd när dörrarna stängdes, för att en sekund senare förstå att jag bara skulle stuvas in längst bak mot dörren i nästa vagn.

Pest eller kolera. Och definitivt fel tillfälle att simma mot strömmen.

Det var bara att dra in magen, hålla andan och trycka sig in i det punktliga, rusande maskineriet bland svettiga kostymklädda människor och härda ut.

Lite smått brydd över skräckhistorier om tunnelbanetafsare betraktade jag japanerna. Och deras lugn. Deras tillit och förmåga att helt stänga av den vansinnigt varma, av människor kryllande omvärlden, och somna.

Packat i Tokyos tunnelbana = en myt?

Häromdagen konstaterade Linus att det bara har varit en gång, första morgonen, som vi fått uppleva tunnelbanan riktigt packad med folk.

Några ”påtryckare” på tunnelbanan har vi inte sett till och vi har heller inte upplevt trängseln som påfrestande. Mycket förvånade över detta faktum kom vi efter en stunds betänketid på en naturlig förklaring:

Från och med dag 2 har vi cyklat.

.

.

Full cykelmundering. Sjalen som jag köpte i förrgår visade sig vara ett tygstycke som man använder för att bära saker i. Istället för plastpåse typ. Vad bryr sig väl en gaijin och textilfantast om det?

.

Kartläsare