Lediga japaner

Nu är jag en av dem.
En av alla miljoner hårt arbetande människor i Tokyo som pendlar minst en timma enkel väg till sitt jobb varje dag.
Kanske är det just därför som jag ser lediga människor överallt.
Japaner är fina när de är lediga.

Parksöndag Tokyo

Söndag i Tokyo

Från ingenstans dök de upp och vällde ut som en blå våg från tunnelbanestationen Honancho i Suginami.

Vägren på Okinawa Honto

Regnet öste ner men vad gör väl det när vägrenen ser ut så här?

Minnen från Okinawa

Yamamomo, (bergspersikor):
Ett härligt syrligt bär som växer på träd runt Okinawas bergstoppar.

Under en promenad bland bergen mötte vi en Zamami-bo som undrade om vi smakat bären.
Eftersom de såg minst sagt giftiga ut hade vi inte vågat men provade nu, blundade och njöt.

Smaken är syrlig, god och så komplex att jag fortfarande inte kan placera den. Som ett fyrverkeri på tungan…

Samlaren i mig vaknade osvikligt till liv och girigt klättrade jag omkring bland grenarna och plockade och åt tills läpparna skrumpnade och tänderna isade.

T-shirt Indigo

Mina sista indigo-alster för den här gången. Nu ska jag bygga hus!
I morgon flyger jag till Tokyo.

Kyoto

Ett Shinto-tempel till businessgudens ära med en flera kilometer lång promenad under orange portar donerade av olika köpmän. Fushimi Inari Taisha.

Räven lär vara en budbärare och därför skriver man sina önskningar på trälapparna som man får köpa vid templet.

Äta med pinnar 2- På väg till Takayama

På tåget till Takayama satt jag bredvid den här japanske gentlemannen.
Jag som annars brukar konversera friskt när jag åker lokaltrafik satt under resan ganska tyst. Så gjorde även min granne i hatt förutom när han fundersamt smackade för sig själv.

Efter en timmes resa tog jag upp min lilla bentolåda (en låda med ris och olika smårätter som man kan köpa på stationen) och började äta. Plötsligt skiner han upp och utbrister:

Joozu! Subarashii!

Skickligt! Fantastiskt!

Han pekar på min hand och nyper lite med fingrarna. Mmmm Joozu!
Jag skrattar till, tittar på min hand och känner mig som en exceptionellt begåvad utlänning som lärt sig den svåra japanska konsten att äta med pinnar.

Sedan sa vi inte mer men fortsatte förmodligen båda två vår resa upp mot bergen lite varmare inombords.

Äta med pinnar

Normalt sett använder japanska barn upp till tre år ätpinnar mest för att med knuten näve spetsa maten. Ibuki är två år och hanterar ätpinnarna, Hashi, med större precision än vad min familj gjorde när de var på besök.
Imponerande.

Japan blommar- ett nytt kapitel

Efter ytterligare två veckors resande och boende på hotell med släta manglade lakan var det med förundran jag upplevde hur en liten, kall och möglig lägenhet med sängkläder av noppig polyester kan framkalla en ljuv Äntligen hemma-känsla.

Den rofylldhet jag kände igår kväll byttes dock till en lätt stressad stämning vid lunchtid idag.

I min värld skulle vi vara kvar här i ca en vecka till och sakta packa ihop, avsluta arbetet på färgeriet, samt säga hej då till omgivningarna och vännerna.

I den verkliga världen ska vi packa ihop idag och Linus börja i Naruto imorgon.

Snabba ryck.

Och snart flyttar jag till Tokyo.