Japanese New Year in Tokyo – Mochi

The Mochi makers of Tokyo are busy selling their traditional rice cake for New Year.
The rice balls are stacked together in pairs with the smaller one on top looking like small snow men.

During the rest of the year my favorite is grilled mochi with slightly sweetened soy sauce, but for Oshougatsu, New Year, the soft and chewy dish is served in a soup.

Uta lär känna grannens hund – Learning how to become friends

Tokushima Bus Station

Waiting for the bus in Tokushima

Psykologen

Tyngdlyftaren tittar på mig och skrattar lite frågande.

– Så du vill hjälpa mig med något?

– Ja! svarar jag eftersom jag för tillfället är sysslolös, mellan två moment i färgningsprocessen.

-Hmmmm, funderar japanmästaren tillika rekordhållaren i 60kg-klassen.

-Du kanske kan hjälpa mig att rulla upp det här tyget?

Han pekar på den 62 år gamla hembyggda maskinen vid fönstret (som fanns med här i bloggen i februari).

-Det kanske jag kan? säger jag lite tvekande.

-Ja, det är väldigt svårt, skrattar han torrt. Det är det svåraste momentet på hela färgeriet och det är bara jag som klarar av maskinen. Ingen av de andra kan.

-Du kanske kan, tillägger han som ett påstående ut i luften.
–Dekiru to omou.

– ? Han vinklar huvudet till ett fundersamt frågetecken som för att utvärdera det han just hävdat.

Sensei tar tag i änden av ett 12 m långt tygstycke, trampar igång maskinen och tyget snurras upp jämt och fint på spolen medan händerna flyger fram och tillbaka för att räta ut minsta veck.

Jag provar både en och två gånger och hjulet vill bara snurra baklänges, tyget skrynklar sig, kör fast och jag börjar förstå varför man väljer att låta sensei vara den enda som klarar av att hantera åbäket.

Men han har presenterat det så bra. Och är det något jag vet att jag klarar av är det svåra koordinationsmoment.

En sista gång tittar jag på senseis demonstration och försöker spela in hans rörelsemönster i huvudet. Helheten och delmomenten: händerna, tygkanten, den rätta spänningen och benet som driver veven.

Nästa gång låtsas jag att jag vet hur man gör.

–Mm. Dekiru.
– Du klarar det, konstaterar sensei korthugget när han ser att hjulet snurrar åt rätt håll, även om tyget ännu inte rullas upp med någon vidare finess.

-Japp, nickar han kort. Och så går han.

Och jag är fast.

Jag snurrar upp en rulle.

Och drar ut den igen.

En gång till.

En till.

Och en till.

Lite rakare, lite bättre flyt, lite bättre spänning.

Sensei, förutom Japanmästare i tyngdlyftning;
En naturbegåvning i motiverande samtal.

Onsen hoppingu

Jag sitter nybadad, varm och röd som en nykokt kräfta på vårt lilla Minshuku i närheten av Nagano efter en fin kväll med Onsen Hoppingu. Julen närmar sig och Linus och jag har flytt vår kalla lägenhet, upp till bergen och ett hus som värms med naturligt hett källvatten. Det kluckar hemtrevligt om väggarna.

På den långa vägen hit har vänliga japaner stått på rad för att hjälpa oss. Från kl halv sex i morse tills vi anlände till vår slutdestionation vid femtiden har folk ringt telefonsamtal för att ta reda på exakt korrekt information och gått med oss flera hundra meter för att visa vägen. Mer om detta kommer i framtida blogginlägg.

Det är med varmt hjärta jag kryper i säng.

God Jul i stugorna,

Magdalena

Lady

Stadsfin i Tokushima.

City chic in Tokushima.

Lussekatter

Bor man i Japan är det klart man ska hälla Sake i lussekattsdegen.
Enligt det recept jag hittade skulle man blanda saffran med snaps och salt för att få ut saffranssmaken bättre och frågan är om det inte funkade.

Det blev vansinnigt gott tyckte både vi och inte minst japanerna.

I made Swedish traditional Saffron bread ”Lussekatter” for Lucia, the 13th of December and Ibuki helped me to see if the dough tasted the way it should.
Not that I was worried, I had some myself.
Or a lot.

Eftersom mina händer var kladdiga är det Linus som har varit ”kammeraman”.

Can I take a picture of your dog?

…is a good question to ask if you want the real target to pose naturally in your picture.

Elegant couple in Kyoto.

Just checking

Routine control
Again

Always
Ensuring exact measurements

Important in a Japanese garden
And elsewhere

In Japan

Kyoto

Shisendo Kyoto

-Eeeeeeeeeh.
Kireeeeeeeeeei.

-Ååååååååååhhh.
Så vackert.

Säger hela den japanska kören och suckar djupt. Oavbrutet.

Sedan går de några steg och riktar sina kameror mot en ny röd kvist med Japansk lönn.

Jag följer efter med nytt zoom-objektiv och låtsas att mitt enda intresse är höstlöven.

………………………………………..

– Eeeeeeeeeh.
Kireeeeeeeeeei.

– Ooooooooooohhh.
How beautiful,
sighs the entire japanese choir.

Perpetually.

They proceed through the Garden aiming at yet another branch of Japanese Maple with their cameras.

I follow them with new zoom lence in hand, pretending my only interest is autumn leaves.

Shisendo, Kyoto
November 2010