You are currently browsing the monthly archive for januari 2010.

Som inspiration till ett skolprojekt på Danmarks Designskole använde jag mig för några år sedan av en bild från boken ”SANAA Houses”: Kazuyo Sejima + Ryue Nishizawa.
Jag fascinerades av blomkrukorna som spretigt utspridda i rummet skapar en poetisk kontrast till en annars stram, minimalistisk arkitektur.

Efter några månader i Japan börjar jag förstå att krukväxterna inte var ett nytt påhitt av SANAA utan att det rör sig om ett fenomen djupt rotat i den japanska folksjälen.

I dag gick jag förbi den här vackra krukväxtväggen på en skruttig liten byväg på väg upp mot tempel nr 11 på Shikokus pilgrimsled.

.


.

.

Annonser


.

Jag blir lätt rörd av detta land fyllt av tvångsneurotiker.

Det värsta är att det smittar.
Nu vill jag byta plats på plagg nr 3 och 4 samt på nr 8 och 9. Plaggen i mitten 5,6 och 7 är ett knivigt fall. Är det ärmlängd eller längden på själva tröjan som räknas?

Efter en halv vecka i Japan blev jag offer för den kriminalitet som jag trodde var obefintlig i det här landet.

Jag hade tagit mig till Kitajima Town Office för att ansöka om Alien Registration Card. Efter 30 minuters ifyllande av blanketter kom jag ut till ett cykelställ som gapade tomt. Min nya fina, alldeles för lilla cykel var stulen!

Kvar fanns dock en snarlik cykel av samma märke som min, och jag tänkte den naiva tanken att någon kanske hade tagit fel cykel.

Efter att ha varit tillbaka på brottsplatsen 2 gånger under två dagar för att kontrollera att cykeln inte hade kommit tillbaka fick jag rådet att åka till polisstationen. Vår vaktmästare och allt-i-allo Sato-san hade inte tid att följa med mig men hon tittade på mig med allvarlig blick och sa:

You are a very independent woman. You can do it!

Stärkt och lite road av hennes uttalande tog jag kartan i handen och cyklade iväg på den cykel hon lånat mig.

På Kitajima Polisstation, fredag kl 16.00, fick jag av 8 japanska poliser hjälp att fylla i stöldanmälan. Eftersom jag bara hade läst japanska i 2 dagar tog detta ca 45 minuter och under tiden hann fler och fler poliser ansluta sig till gruppen som försökte lösa det spännande fallet. Snart var hela staben engagerad.

När alla fält var ifyllda signerade jag anmälan och satte dit mitt fingeravtryck.
Lättad över att det hela var färdigt gjorde jag mig redo att åka hem.

-I am sorry, Mam. We have to do an investigatiaaan. Doo yoou have TIME?

Allvarlig blick och rak rygg. Jag nickar lite frågande till svar.

-Do you want to go in a Japanese Officer’s car?

Stolt triumferande blick. Det är självaste polismästaren som frågar mig.

Jag försöker hålla mig för skratt och förklarar att cykeln som jag lånat måste följa med i bilen.

Polismästaren funderar en stund medan hans underordnade springer omkring och gör samma sak.

Lösning: Japansk pikétbuss.

2 polismän stuvar in mig tillsammans med min lånade cykel och åker till brottsplatsen.

Måttbandet tas fram. Exakt hur nära väggen stod cykeln? Polismannen visar två positioner med händerna som skiljer sig ca 10 cm från varandra.

-In what daairectiooon?

-Did you see anything suspicious?

-If you find your biku, it can be veeery dangerous, prease contacto usu. Dont go close to your biku! Only look from a distance. Call us. We will come.

Skrattet bubblar upp inom mig inför deras allvar och engegemang över en cykel som antagligen kommer att vara borta för alltid. För att inte såra dem tittar jag åt ett annat håll medan jag försökte dölja skrattet i några hostningar. Min blick landar på en cykel som är lik min. Slående lik min cykel.

Jag går fram och sätter nyckeln i låset.

Låset öppnas.

Tillbaka till Polisstationen för att jag personligen ska riva anmälan.
Med fingeravtryck och allt.
In i piketbussen, nu med två cyklar.
De unga polismännen som kör mig hem börjar slappna av och bli lite familjära. You know, I have lived one year in Santa Barbara. That is why i can speak ingulish. If anything happens, please contact us. (här repeterar de sina namn flera gånger så att jag ska komma ihåg vem jag ska fråga efter.)

Hatten på, rak rygg och honör.

Är det så här roligt varje gång kan jag tänka mig att bli av med min cykel varje fredag.
.

Magdalena Perers

Jag har fått en ny hobby.

Vi var ute och sprang och välkomnades ner på gräsmattan av vänliga japaner i 60-årsåldern.

Itsudemo! Kom och spela när ni vill! Vi spelar varje dag!

Vi provade och jag gjorde succé med min lätt rostiga men en gång i tiden så väloljade sving.
.

.
Bollen är försedd med fjädrar som en badmintonboll. Slår man med full kraft flyger bollen inte längre än 20 m. Vi har en 18 hålsbana 300 m från vårt hus. Fabulous Golf Resort in Japanese country side…

Jag målar och målar.

Det är alldeles sant. De fotograferar jämt. Allt. Men särskilt julskyltning och varandra i laguppställning.

Här en serie fotograferande japaner i Tokyo. Och en gigantisk wannabe-japan.
.

.

.

Jag älskar japanska mönster! Därför har jag redan nu börjat bygga upp min samling som ska skeppas hem till Sverige.

Den första bilden visar ett Obi, ett bälte till en Kimono. Det köptes på samma marknad vid Shinyukusanchome i Tokyo som jag köpte min kimono på.

På loppmarknader kan man få tag på väldigt fina bälten till ett bra pris. Den här rullen med flera meter handtryckt tyg kostade inte mer än 80 kr!
Naturligtvis måste man inte använda tyget som ett Kimono-bälte. Själv kommer jag ha det som bordslöpare eller att hänga på väggen.


.
Glasunderläggen kommer från Awagami Factory där Linus och jag provade att göra papper i början av december. Handgjort och handtryckt papper. Vi får se vad jag vågar ställa ovanpå dem…
.

.

.
Det blå mönstret är taget från en papperspåse som jag fick när jag köpte julklappar i Takamatsu. Mönstret är i det här fallet tryckt men föreställer ett Shiburifärgat tyg. Genom att göra små små knutar och surra med tråd omkring innan man doppar tyget i färg får man fram mönstret. Där tråden har varit kommer inte färgen åt.

När vi besökte indigomästaren FURUSHO Riichiro höll han på att färga tyg till en hel Kimono i Shiburi-teknik. Det är ofattbart många knutar som ska till för så många meter tyg. Tyget förbereds i verkstäder i Kyoto och skickas till honom för infärgning.

Kanske ska jag besöka honom snart igen!

Jag hade fel.

Det var inte valdag och värvning av väljare i sista minuten som jag hörde under min promenad förra söndagen. Det var början på en konstant korseld och kamp om luftrummet mellan de runtkörande högtalarbilarna.

För en vecka sedan var det bara en bil. För några dagar sedan när jag kom ut hörde jag minst tre bilar som befann sig inom en radie av 300 meter. Ljudet blandades till en enda sörja och det jag lyckades urskilja var inte mer än olika artighetsfraser mellan långa haranger av vallöften.

Vid rödljusen sänker de volymen av hänsyn till fotgängare och cyklister och det var vid just ett sådant som jag hann ikapp en av bilarna.

Man hade kunnat tro att det var ett förinspelat band på repeat som en förare åkte omkring med. Sida vid sida med bilen visade det sig att hela fem personer i gula varningsvästar trängdes på sätena. Ljudet som nu kom från högtalarna var passagerarnas småpratande och skrattande och jag förstod att det vi tvingas lyssna till hela dagarna är exklusiva livesändningar. En person håller i mikrofonen och skriker med gäll röst ut budskapet, under en hel dag. Inte undra på att de behöver avbytare.

Efter nästan en veckas runtkörande verkar de helt ha skippat sina vallöften och ägnar sig nu bara åt artighetsfraser:

Arigato gozaimas, arigatoooooo gozaimas! ARIGATO GOZAIMAS! AAARIIGATOOO GOZAAAAAIMAS! arigato gozaimas.

och därefter politikerns namn: Yamada, Yamada, Yamada, Yamadaaaaaaaaa!

Varje gång i olika tonlägen och i varierande styrka, men aldrig svagare än att man lätt uppfattar vad de säger trots att alla fönster är stängda.
Emellanåt kommer ett litet vallöfte innan nästa loop med ARIGATOOOOO GOZAIMAS sätter igång.

Effektiv marknadsföring att ta efter för svenska politiker?

.

Det som står på bilen är politikerns namn.

Japan är ett land som har high tec-lösningar på nästan allt.
Ett exempel är de tidigare nämnda offentliga toaletterna med värmeslinga i sitsen, artificiellt spolljud, olika sorters vattenstrålar och fågelkvitter på menyn.

Därför blir kontrasten extra stor när staden Tokushima överrumplas av snöfall och måste salta vägarna.

Den saltbil jag möttes av igår vid den stora trafikleden mellan Tokushima och Kitajima bestod av en mycket liten lastbil med en hög med salt på flaket. (samma storlek som Yakimo-bilen) Ovanpå högen satt en man och kastade ut nävar av de vita kornen, för hand, medan en annan man sakta körde bilen framåt.

Jag följde handens japanskt exakta rörelse med blicken och trampade hemåt i takt till folkvisor om att så och skörda.

Sverige är inte så långt borta trots allt.

Igår satt jag och tittade på Molinska SkrönorSVT play.
Fin film kallad TV-feber om entreprenörsanda, bymentalitet, makt och hybris.

Jag skrattade mycket åt denna hederliga SVT-produktion trots att jag kämpade mig igenom filmen på ca 2,5 timmar istället för 1 på grund av den dåliga uppkopplingen.

När det gäller internet och kontakten med Sverige är skillnaden mot mina två andra utlandsvistelser 1997 (Frankrike) och 2000 ( Spanien) slående. I Frankrike skrev jag brev flera timmar om dagen och hade ett schema uppsatt på väggen där jag kryssade i vilken vecka jag hade fått respektive skickat iväg brev. Det var åtskilliga A4-ark till varje person och listan rymde säkert 25 namn. Jag fick till och med sätta upp en regel att jag var tvungen att skriva dagbok innan jag började skriva mina brev. Så att det skulle finnas någon skrivlust kvar.

Mamma och pappa fick inte ringa oftare än varannan vecka för AFS för att 17-åringen skulle assimileras fortare till den franska kulturen och samhället.

Internet och epost hade precis börjat komma och vi åkte 20 km för att komma in till Lille någon gång i månaden. Vi gick på internetcafé. Som månadens happening.
Vad vi skrev och fick för svar spelade egentligen inte så stor roll. Bara att skaffa ett hotmailkonto var stort.

I Spanien år 2000 mailade jag ganska flitigt. Jag hade ingen egen dator utan gick ner till internetcafét någon gång i veckan.

Nu är jag uppkopplad från morgon till kväll och kan skriva mail, blogginlägg, jobba, redigera foton och göra bilder, prata med vänner och familj på Skype när som helst.

Visst är det fantastiskt men för en karaktärslös person som jag resulterar det i fyrkantiga ögon och gamnacke.

Mitt vanliga argument att inte skaffa TV på grund av att jag fastnar oavsett program, Ricky Lake eller True Blood, börjar kännas lite urvattnat.

Skaffar tidlås till datorn snart.

CONTACT ME:

info@magdalenaperers.se https://www.instagram.com/magdalenaperers/

Welcome

This is the blog and portfolio of Magdalena Perers, Swedish Architect, Textile designer & Visual artist living in Malmö, Sweden. In this blog I share pictures and texts about Art, Acoustics, Textile. .................................. Copyright Magdalena Perers

Exhibitions

Galleri Lohme - Local Art 2/12 -4/12 2016 Landskrona Konsthall - Vår Textila Konstsalong 13/6 - 9/8 2015 Art Attack Kalmar Lasarett 5/10-26/10 2014 CAPELLAGÅRDEN - Ölands Konstnatt/Skördefesten 26/9-28/9 2014 Galleri Garvaregården - Långasjö 2/8-31/8 2014 Ellen Key - Bryta mönster/Skönhet för alla 23/8-20/9 2014 Hemslöjden i Östergötland

Kategorier

Gör sällskap med 19 andra följare

Follow Magdalena Perers on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: