Japaner tar sitt jobb på allvar. Alltid.

Det var därför som hjärtat oroligt började fladdra omkring i bröstet när jag mötte hans blick. En blick som sa att han med sina vita handskar och genomskinliga sköld skulle göra sitt allra yttersta för att få in oss alla i tunnelbanevagnen. Mig med.

Eftersom jag stod sist i raden av prydligt uppställda morgonpendlare övervägde jag möjligheten att vänta på nästa tåg och undvika att med kinden tryckt mot glasrutan få näsan klämd när dörrarna stängdes, för att en sekund senare förstå att jag bara skulle stuvas in längst bak mot dörren i nästa vagn.

Pest eller kolera. Och definitivt fel tillfälle att simma mot strömmen.

Det var bara att dra in magen, hålla andan och trycka sig in i det punktliga, rusande maskineriet bland svettiga kostymklädda människor och härda ut.

Lite smått brydd över skräckhistorier om tunnelbanetafsare betraktade jag japanerna. Och deras lugn. Deras tillit och förmåga att helt stänga av den vansinnigt varma, av människor kryllande omvärlden, och somna.