Tree bath

I love the Japanese people’s awe for nature and the spiritual connection to the beauty of Trees as beings. And that you can be both a scientist and a guardian of the (so far) unexplainable magic of the forest. Like the father in the film My neighbor Totoro by Hayao Miyazaki for y Studio Ghibli.

A Soundscape for Art at Ung8 – Designers block , London 22-25 of September

Architecture beyond the Visual. Degree project in Architecture Lund University 2009.

A Soundscape for Art, as a part of Ung8 is exhibited at Designers block in London 22-25 September. Opening party tonight!

High resolution pictures for Press: here

Read more about the project and listen to a walk through the building( both english and swedish):
here

A piece of Japan at Meiji Jingu Shrine – Tokyo

Red trousers

sweeping by

at Meiji Jingu Shrine in Tokyo.

Que sera sera – Tillbaka på Shikoku i skuggan av skalven

Tokushimaborna må befinna sig långt från exploderande kärnkraftverk och utplånade städer, men engagemanget för de människor som bor längre upp i landet är stort.

När jag igår kväll hälsade på min vän Minako och hennes familj höll de på att förbereda en låda med mat till hennes mans bror som bor i Saitama nordväst om Tokyo.

– Vi får hoppas att det kommer fram. Det kan nog ta en vecka eller så med tanke på alla som skickar paket nu, säger Takayuki, Minakos man.

Utöver de matlådor som skickas åker även läkare, räddningstjänst och andra frivilliga till katastrof-zonerna. TV visar bilder på röda, hundratals meter långa brandbilskonvojer som rör sig uppåt längs motorvägarna och utanför mitt fönster dundrar planen från Tokushima flygplats förbi mer frekvent än vanligt.

Frånsett det som visas på TV märker vi inte så mycket av det stora nödläge som råder i Japan. När jag loggar in på Facebook kommer det ett meddelande om att inte köpa mer mat än nödvändigt då det inte räcker till dem som bor i de riktigt drabbade zonerna, men väl i affären handlar vi middagsmat med lika stor valfrihet som vanligt.

Att säga att jag är oberörd vore dock att ta i. Jag har ikväll lyssnat efter sirener utanför fönstret och misstagit dem för tsunamialarm, kastat mig ut på balkongen för att speja, bara för att upptäcka (vilket egentligen är ännu mer spektakulärt) helt vanliga polisbilar som körde runt universitetet några hundra meter bort.

Tokushimaborna vet dock att oavsett det som sker längre upp längs kusten så är en större jordbävning med följande tsunami att vänta när som helst. Som regel inträffar det med 30 års mellanrum och nu var det så lång tid sedan som 1946 som en stor våg träffade Shikokus östkust och helt och hållet spolade bort den lilla staden Mugi söder om Tokushima.

Tillbaka hos Furusho san på Indigofärgeriet efter mina omskakande dagar i Tokyo frågar jag Okusan, Senseis fru hur man tänker kring att ständigt leva under ett sådant hot. Hon skrattar lite uppgivet och säger på brett Tokushimamål:

なるように　なる　なああああ
Naruyoni naru naaaaa…

Que sera, sera…

Kärnkraftverk och gatumusik i efterskalvets Tokyo

Lördag 12 Mars 2011

TV-nyheterna visar samma bilder om och om igen; tsunamivågor som rullar in, bilar som flyter omkring som små kapsyler bland översvämmade hus, och det exploderade kärnkraftverket i Fukushima.

I Tokyo sitter jag med min japanska värdfamilj och svenska syster med pojkvän och äter Sushi.

Den verklighet som råder bara 40 mil härifrån är skrämmande och nästintill omöjlig att ta in, särskilt som staden ser likadan ut som den gjorde före skalvet. Men så avbryts den vanliga nyhetssändningen för ett akut jordbävningsalarm och 10 sekunder senare skakar huset till för jag vet inte vilken gång i ordningen med följden av att nya varningar för Tsunami utfärdas.

Stämningen i staden är lugn men under ytan oroar sig människor för sina släktingar och vänner som bor norrut i landet. Minako, min japanska mamma har sin bror och mor 5 mil från kärnkraftverket i Fuskushima. Deras hus står kvar men på kontoret har taket rasat in. Vi talar om eventuella gas- och radioaktiva utsläpp och den information som förmedlas via TV; människor uppmanas att vistas inomhus, att skydda kroppen med heltäckande kläder samt använda munnskydd med en fuktig trasa att andas igenom om de måste gå ut. Minako san är lugn men skeptisk inför de skyddszoner som anses säkra.
Honto ha daijobu? Är det verkligen sant? säger hon och lägger huvudet på sned för att understryka sin undran.

Gårdagen spenderade jag tillsammans med min syster Anna och hennes Mattias som fick en minst sagt spektakulär avslutning på sin 14-dagarsresa i Japan. Jag guidade dem genom Kichijoji, en stadsdel i Tokyo som under lördagar normalt sett är full av liv, gatuartister, ballongvikande clowner och musikanter. När vi kom dit stod en ensam violinist och spelade för en handfull människor utspridda på parkbänkarna. Av dem var några artister som inte verkade bry sig om att sätta igång sina föreställningar för den lilla skaran som tagit sig till Inokashira Kohen dagen efter det stora skalvet. Den traditionella, lite halvfalska gatumusiken satte en melakolisk stämning i parken men var samtidigt det enda trygga tecknet på att allt kanske ändå var som vanligt.

Jag är glad och tacksam över att ha delat den här tiden runt katastrofen med min fantastiska japanska värdfamilj, som har förklarat nyheterna, lärt mig katastrofordsglosor på japanska och sett till att jag har fått mat och tak över huvudet. Än verkar det inte vara över dock. Enligt nyheterna är det nu 70 % risk att Japan inom 3 dagar drabbas av ett nytt större skalv. Händer det inget inom dessa dagar sjunker risken till 50%. Och så det instabila kärnkraftverket…

Fram till nu har jag egentligen aldrig varit rädd även om kroppens varningssystem varit på helspänn under nätterna och jag vaknat av att låren krampat vid minsta vibration i marken. Under eftermiddagen har dock en viss oro över kärnkraftverket fått mig att ta beslutet att lämna Tokyo och resa hem till Shikoku.

Jag hoppas innerligt på att stora radioaktiva utsläpp kan undvikas och att Japan slipper drabbas av flera flodvågor och skalv så att det räddningsarbete som satts igång kan fortskrida.

Här nedan följer bilder från ett lugnt men själsligt oroligt Tokyo.

Big in Japan

I just wanted you to know that the header above is not an exaggeration.

I am Big in Japan.

Japansk tågskandal och kundvård

Till och med i Japan blir det kaos när snöflingorna faller lätt över spåren.

Under vår senaste resa från Tokyo till Kobe var det med stor förvåning vi noterade en försening på hela 50 minuter. Vana vid att tågen rullar in på sekunden funderade vi ett ögonblick på om det var på sin plats att bli upprörd, men glömde tanken lika fort vid åsynen av den man som iförd uniform finputsade Shinkansenperrongen med en liten vägghängd köksdammsugare.

Kanske är det något även SJ borde satsa på för hantering av klagomål;

Avledningsmanövrar.

The Fabulous Chinese Circus in Tokyo

Mina Damer och Herrar,
Låt mig presentera Tokyos bästa lördagsnöje:

En långsam promenad genom Uenoparken.

Med största sannolikhet kommer du att träffa lediga spatserande japaner iförda hatt, och som om det inte vore nog uppträder Tokyos gatukonstnärer och akrobater i parkens alla hörn.

Balanserande på en 2,5 meter hög enhjuling kastar den unga kvinnan upp skål efter skål på sitt huvud med en blandning av nonchalans och precision. Shinjerarenai som vi säger här.
Ofattbart.

…………………………………………….

Ladies and Gentlemen,

Please visit Ueno koen on a sunny Saturday afternoon.
You will most likely see strolling Japanese people wearing hats and some spectacular shows performed by Tokyo’s street artists.
Like this one; a girl sitting on a 2,5 meter unicycle placing bowls on her hed with a precise kick. Fabulous.

Vad kroppen har lärt mig om Japan

Snöflingorna yr runt palmerna utanför fönstret och inomhus har temperaturen krupit ner till 6 grader. Vår nya, begagnade superfläkt värmer dock upp ett rum på 3 minuter, lika lång tid som det tar värmen att försvinna ut genom en-glasrutorna om vi stänger av den.

Det är i den stigande lufttemperaturen, men med minnet av morgonkylan i kroppen jag författar dagens blogginlägg:

Kroppen förstår

Vi kan tycka att det är lustigt med japanernas renlighet och badande varje dag. Men kroppen förstår.

I det 6-gradiga inomhusklimatet blir det heta badet strax före sänggående ett sätt att njuta av kylan, likt isbastun på onsen, som något fräscht och exklusivt medan eftersvettningarna bryter fram. En varm kropp slappnar av och somnar snabbt på sin futon. Även om den är utrullad i ett kylskåp.

Vi kan tycka att toalettringsskyddet, ”rattmuffen” i frotté är bland det mest ohygieniska man kan tänka sig, men när luften är så kall att man helst vill kissa med byxorna på är det en liten lättnad varje gång kroppsvikten landar på ringen och huden möter frotté istället för plast nära fryspunkten.

På samma fördomsfulla vis har jag dragit på munnen åt det enorma utbudet av mycket små, av allt från Hello Kitty till Burbery designade frottéhanddukar på varuhusen. Men kroppen har lärt mig att i den 35-gradiga sommarfukten rinner svetten från kroppens alla porer och det är nödvändigt att ha en liten, eller gärna stor handduk om halsen för att torka de droppar som rinner från pannan ner i ögonen, från ryggen ner mellan (ursäkta mig) skinkorna, eller för att diskret svepa in en hand under t-shirten och dämma upp det floddelta som brett ut sig över magen helt utan kroppsansträngning.

Jag har lärt mig, att hur märkliga japanernas vardagsföreteelser än verkar, så kommer jag förr eller senare förstå att deras agerande, efter förutsättningarna, är det mest naturliga i världen.

Trombone in Roppongi, Tokyo

Sitting in a circle around the football field the high school students play etudes to master their instruments.

The young people of Tokyo use the public space for any hobby. Having no problem, it seems, creating their own personal space amidst others.