Efter en halv vecka i Japan blev jag offer för den kriminalitet som jag trodde var obefintlig i det här landet.

Jag hade tagit mig till Kitajima Town Office för att ansöka om Alien Registration Card. Efter 30 minuters ifyllande av blanketter kom jag ut till ett cykelställ som gapade tomt. Min nya fina, alldeles för lilla cykel var stulen!

Kvar fanns dock en snarlik cykel av samma märke som min, och jag tänkte den naiva tanken att någon kanske hade tagit fel cykel.

Efter att ha varit tillbaka på brottsplatsen 2 gånger under två dagar för att kontrollera att cykeln inte hade kommit tillbaka fick jag rådet att åka till polisstationen. Vår vaktmästare och allt-i-allo Sato-san hade inte tid att följa med mig men hon tittade på mig med allvarlig blick och sa:

You are a very independent woman. You can do it!

Stärkt och lite road av hennes uttalande tog jag kartan i handen och cyklade iväg på den cykel hon lånat mig.

På Kitajima Polisstation, fredag kl 16.00, fick jag av 8 japanska poliser hjälp att fylla i stöldanmälan. Eftersom jag bara hade läst japanska i 2 dagar tog detta ca 45 minuter och under tiden hann fler och fler poliser ansluta sig till gruppen som försökte lösa det spännande fallet. Snart var hela staben engagerad.

När alla fält var ifyllda signerade jag anmälan och satte dit mitt fingeravtryck.
Lättad över att det hela var färdigt gjorde jag mig redo att åka hem.

-I am sorry, Mam. We have to do an investigatiaaan. Doo yoou have TIME?

Allvarlig blick och rak rygg. Jag nickar lite frågande till svar.

-Do you want to go in a Japanese Officer’s car?

Stolt triumferande blick. Det är självaste polismästaren som frågar mig.

Jag försöker hålla mig för skratt och förklarar att cykeln som jag lånat måste följa med i bilen.

Polismästaren funderar en stund medan hans underordnade springer omkring och gör samma sak.

Lösning: Japansk pikétbuss.

2 polismän stuvar in mig tillsammans med min lånade cykel och åker till brottsplatsen.

Måttbandet tas fram. Exakt hur nära väggen stod cykeln? Polismannen visar två positioner med händerna som skiljer sig ca 10 cm från varandra.

-In what daairectiooon?

-Did you see anything suspicious?

-If you find your biku, it can be veeery dangerous, prease contacto usu. Dont go close to your biku! Only look from a distance. Call us. We will come.

Skrattet bubblar upp inom mig inför deras allvar och engegemang över en cykel som antagligen kommer att vara borta för alltid. För att inte såra dem tittar jag åt ett annat håll medan jag försökte dölja skrattet i några hostningar. Min blick landar på en cykel som är lik min. Slående lik min cykel.

Jag går fram och sätter nyckeln i låset.

Låset öppnas.

Tillbaka till Polisstationen för att jag personligen ska riva anmälan.
Med fingeravtryck och allt.
In i piketbussen, nu med två cyklar.
De unga polismännen som kör mig hem börjar slappna av och bli lite familjära. You know, I have lived one year in Santa Barbara. That is why i can speak ingulish. If anything happens, please contact us. (här repeterar de sina namn flera gånger så att jag ska komma ihåg vem jag ska fråga efter.)

Hatten på, rak rygg och honör.

Är det så här roligt varje gång kan jag tänka mig att bli av med min cykel varje fredag.
.

Magdalena Perers