I love the Japanese people’s awe for nature and the spiritual connection to the beauty of Trees as beings. And that you can be both a scientist and a guardian of the (so far) unexplainable magic of the forest. Like the father in the film My neighbor Totoro by Hayao Miyazaki for y Studio Ghibli.
Kategoriarkiv:Landsbyggd
Flying in the forest
Traveling through the air watching the trees is absolutely wonderful. More trees and swings to everyone!
(And a strong person to give you this much speed is highly recommended.)
Mitt Japan. Bilder från indigofärgeriet. – My Japan. Pictures from the Indigo Workshop.
Flodvågen kom aldrig så långt upp som till Tokushima förra gången säger Sensei lugnande när jag oroligt vankar ner från ovanvåningen i färgeriet. De gjuter grunden i andra halvan av huset och det vibrerar inte bara lite, utan med samma horisontella skakningar som det första skalvet i Tokyo.
Han har en förmåga att säga saker så att man litar på honom, Sensei.
– Mm. Dekiru.
Det är jättesvårt. Du klarar det. Och visst gör jag det.
– Daijobu.
Det är ok. Tsunamin når antagligen inte Tokushima den här gången heller.
Vem vill inte lita på det?
Nu i dagarna har det projekt som jag hållit på med i veckor nått sitt slutstadium; ett tyg med inspiration från Tokushimas dalar, skånska kullar, pilgrimsvandringar och japanska kimonomönster. Jag har skurit schabloner i veckor, allt för hand och alldeles onödigt komplicerat eftersom det var första gången jag gjorde det.
Idag presenterar jag min arbetsplats:
Bilder från andra våningen.
Que sera sera – Tillbaka på Shikoku i skuggan av skalven
Tokushimaborna må befinna sig långt från exploderande kärnkraftverk och utplånade städer, men engagemanget för de människor som bor längre upp i landet är stort.
När jag igår kväll hälsade på min vän Minako och hennes familj höll de på att förbereda en låda med mat till hennes mans bror som bor i Saitama nordväst om Tokyo.
– Vi får hoppas att det kommer fram. Det kan nog ta en vecka eller så med tanke på alla som skickar paket nu, säger Takayuki, Minakos man.
Utöver de matlådor som skickas åker även läkare, räddningstjänst och andra frivilliga till katastrof-zonerna. TV visar bilder på röda, hundratals meter långa brandbilskonvojer som rör sig uppåt längs motorvägarna och utanför mitt fönster dundrar planen från Tokushima flygplats förbi mer frekvent än vanligt.
Frånsett det som visas på TV märker vi inte så mycket av det stora nödläge som råder i Japan. När jag loggar in på Facebook kommer det ett meddelande om att inte köpa mer mat än nödvändigt då det inte räcker till dem som bor i de riktigt drabbade zonerna, men väl i affären handlar vi middagsmat med lika stor valfrihet som vanligt.
Att säga att jag är oberörd vore dock att ta i. Jag har ikväll lyssnat efter sirener utanför fönstret och misstagit dem för tsunamialarm, kastat mig ut på balkongen för att speja, bara för att upptäcka (vilket egentligen är ännu mer spektakulärt) helt vanliga polisbilar som körde runt universitetet några hundra meter bort.
Tokushimaborna vet dock att oavsett det som sker längre upp längs kusten så är en större jordbävning med följande tsunami att vänta när som helst. Som regel inträffar det med 30 års mellanrum och nu var det så lång tid sedan som 1946 som en stor våg träffade Shikokus östkust och helt och hållet spolade bort den lilla staden Mugi söder om Tokushima.
Tillbaka hos Furusho san på Indigofärgeriet efter mina omskakande dagar i Tokyo frågar jag Okusan, Senseis fru hur man tänker kring att ständigt leva under ett sådant hot. Hon skrattar lite uppgivet och säger på brett Tokushimamål:
なるように なる なああああ
Naruyoni naru naaaaa…
Que sera, sera…
The Trees of Shikoku
No matter how I draw, the trees in my Japanese Garden will never be as fantastic, surrealistic and strange as the Trees of Shikoku.
Hinamatsuri – Lovely Japanese Countryside Kitsch
Did you think that Japan was a country of refined minimalism?
What I love about Japan are the contrasts, from new daring architecture to the old, countryside esthetics. Yesterday’s excursion was a true orgy in the latter.
The Tokushima village of Kamikatsu might be a small place, but its inhabitants, together with a Tokushima LED company, proudly present an impressive collection of more than 30 000 dolls every year for Hinamatsuri, the girls’ doll festival.
The number of dolls does not impress me however, nor the fact that the exhibition hall contains a giant papier mâché dinosaur and some fossils from the area. I found my luck in the narrow corridor leading from the dusty paper beast back into the café attended by the doll sized waitress in the picture below;
Classic Japanese sense for composition combined with a lovely taste of dust, bleached polyester fabrics, houseplants borrowed from the villagers and fake cherry blossom lit up by blue LED technology.
What else can you ask for?
The picture above shows the centre piece and true pride of the Village: an 8 meter high doll pyramid with thousands of Japanese dolls.
And finally, the Exit and the LED fireworks.
Vad kroppen har lärt mig om Japan
Snöflingorna yr runt palmerna utanför fönstret och inomhus har temperaturen krupit ner till 6 grader. Vår nya, begagnade superfläkt värmer dock upp ett rum på 3 minuter, lika lång tid som det tar värmen att försvinna ut genom en-glasrutorna om vi stänger av den.
Det är i den stigande lufttemperaturen, men med minnet av morgonkylan i kroppen jag författar dagens blogginlägg:
Kroppen förstår
Vi kan tycka att det är lustigt med japanernas renlighet och badande varje dag. Men kroppen förstår.
I det 6-gradiga inomhusklimatet blir det heta badet strax före sänggående ett sätt att njuta av kylan, likt isbastun på onsen, som något fräscht och exklusivt medan eftersvettningarna bryter fram. En varm kropp slappnar av och somnar snabbt på sin futon. Även om den är utrullad i ett kylskåp.
Vi kan tycka att toalettringsskyddet, ”rattmuffen” i frotté är bland det mest ohygieniska man kan tänka sig, men när luften är så kall att man helst vill kissa med byxorna på är det en liten lättnad varje gång kroppsvikten landar på ringen och huden möter frotté istället för plast nära fryspunkten.
På samma fördomsfulla vis har jag dragit på munnen åt det enorma utbudet av mycket små, av allt från Hello Kitty till Burbery designade frottéhanddukar på varuhusen. Men kroppen har lärt mig att i den 35-gradiga sommarfukten rinner svetten från kroppens alla porer och det är nödvändigt att ha en liten, eller gärna stor handduk om halsen för att torka de droppar som rinner från pannan ner i ögonen, från ryggen ner mellan (ursäkta mig) skinkorna, eller för att diskret svepa in en hand under t-shirten och dämma upp det floddelta som brett ut sig över magen helt utan kroppsansträngning.
Jag har lärt mig, att hur märkliga japanernas vardagsföreteelser än verkar, så kommer jag förr eller senare förstå att deras agerande, efter förutsättningarna, är det mest naturliga i världen.
Lady
Stadsfin i Tokushima.
City chic in Tokushima.
Sunkig lycka
Magdalena, jag är så lycklig!
Jag ska precis sätta mig på en resturang i Kyoto när Linus som åkt hem tidigare ringer från Naruto och bubblar euforiskt.
– Jag har provat vårt lokala onsen här och vet du vad, det är det bästa sento jag varit på hittills. Riktigt sunkigt och det finns två stycken bastu. En varm och en kall.
Den kalla är -18 grader. Håret och snoret frös!
Nu några dagar senare har även jag bytt gyllene tempel mot den lite mer modesta men ack så spännande vardagen i en japansk håla.
Ikväll ska jag titta på skrynkliga tanter och prova hur länge man måste stanna i frysrummet innan snoret blir till is.
Bilden ovan är från ett sento i Kyoto. Hårtorken fungerar kan min vän Maria intyga.
Sento är ett japanskt offentligt badhus som till skillnad från onsen inte hämtar sitt vatten från en varm källa.
Klementinfrossa
Frukt är dyrt i Japan. Riktigt dyrt till och med.
Jag som är uppvuxen med en näst intill obegränsad konsumtion av klementiner under vinterhalvåret har lidit svåra kval då vår studentekonomi inte tillåter något större intag med ett styckpris runt 7 kr.
Hjärtat gjorde därför en volt i bröstet och jag skrek STOPP när vi åkte förbi den här garageförsäljningen mitt inne bland Shikokus bergstoppar.
En säck klementiner (mikan) för 800 yen. (knappt 70 kr)
Oavsett hur många frukter som fanns i påsen förstod vi att det var billigt.
Maria på besök från Sverige, Linus och jag gissade antalet, slog vad och räknade sedan hur många det verkligen var när vi kom hem på kvällen.
56, 72 respektive 77 st var vår gissning.
Vem tror ni vann? Och hur många klementiner fanns i säcken?
Magdalena Perers 