Swedish architect & visual artist
.
Jag blir lätt rörd av detta land fyllt av tvångsneurotiker.
Det värsta är att det smittar.
Nu vill jag byta plats på plagg nr 3 och 4 samt på nr 8 och 9. Plaggen i mitten 5,6 och 7 är ett knivigt fall. Är det ärmlängd eller längden på själva tröjan som räknas?
Efter en halv vecka i Japan blev jag offer för den kriminalitet som jag trodde var obefintlig i det här landet.
Jag hade tagit mig till Kitajima Town Office för att ansöka om Alien Registration Card. Efter 30 minuters ifyllande av blanketter kom jag ut till ett cykelställ som gapade tomt. Min nya fina, alldeles för lilla cykel var stulen!
Kvar fanns dock en snarlik cykel av samma märke som min, och jag tänkte den naiva tanken att någon kanske hade tagit fel cykel.
Efter att ha varit tillbaka på brottsplatsen 2 gånger under två dagar för att kontrollera att cykeln inte hade kommit tillbaka fick jag rådet att åka till polisstationen. Vår vaktmästare och allt-i-allo Sato-san hade inte tid att följa med mig men hon tittade på mig med allvarlig blick och sa:
You are a very independent woman. You can do it!
Stärkt och lite road av hennes uttalande tog jag kartan i handen och cyklade iväg på den cykel hon lånat mig.
På Kitajima Polisstation, fredag kl 16.00, fick jag av 8 japanska poliser hjälp att fylla i stöldanmälan. Eftersom jag bara hade läst japanska i 2 dagar tog detta ca 45 minuter och under tiden hann fler och fler poliser ansluta sig till gruppen som försökte lösa det spännande fallet. Snart var hela staben engagerad.
När alla fält var ifyllda signerade jag anmälan och satte dit mitt fingeravtryck.
Lättad över att det hela var färdigt gjorde jag mig redo att åka hem.
-I am sorry, Mam. We have to do an investigatiaaan. Doo yoou have TIME?
Allvarlig blick och rak rygg. Jag nickar lite frågande till svar.
-Do you want to go in a Japanese Officer’s car?
Stolt triumferande blick. Det är självaste polismästaren som frågar mig.
Jag försöker hålla mig för skratt och förklarar att cykeln som jag lånat måste följa med i bilen.
Polismästaren funderar en stund medan hans underordnade springer omkring och gör samma sak.
Lösning: Japansk pikétbuss.
2 polismän stuvar in mig tillsammans med min lånade cykel och åker till brottsplatsen.
Måttbandet tas fram. Exakt hur nära väggen stod cykeln? Polismannen visar två positioner med händerna som skiljer sig ca 10 cm från varandra.
-In what daairectiooon?
-Did you see anything suspicious?
-If you find your biku, it can be veeery dangerous, prease contacto usu. Dont go close to your biku! Only look from a distance. Call us. We will come.
Skrattet bubblar upp inom mig inför deras allvar och engegemang över en cykel som antagligen kommer att vara borta för alltid. För att inte såra dem tittar jag åt ett annat håll medan jag försökte dölja skrattet i några hostningar. Min blick landar på en cykel som är lik min. Slående lik min cykel.
Jag går fram och sätter nyckeln i låset.
Låset öppnas.
Tillbaka till Polisstationen för att jag personligen ska riva anmälan.
Med fingeravtryck och allt.
In i piketbussen, nu med två cyklar.
De unga polismännen som kör mig hem börjar slappna av och bli lite familjära. You know, I have lived one year in Santa Barbara. That is why i can speak ingulish. If anything happens, please contact us. (här repeterar de sina namn flera gånger så att jag ska komma ihåg vem jag ska fråga efter.)
Hatten på, rak rygg och honör.
Är det så här roligt varje gång kan jag tänka mig att bli av med min cykel varje fredag.
.
Magdalena Perers
Jag har fått en ny hobby.
Vi var ute och sprang och välkomnades ner på gräsmattan av vänliga japaner i 60-årsåldern.
Itsudemo! Kom och spela när ni vill! Vi spelar varje dag!
Vi provade och jag gjorde succé med min lätt rostiga men en gång i tiden så väloljade sving.
.
.
Bollen är försedd med fjädrar som en badmintonboll. Slår man med full kraft flyger bollen inte längre än 20 m. Vi har en 18 hålsbana 300 m från vårt hus. Fabulous Golf Resort in Japanese country side…
Sverige är inte så långt borta trots allt.
Igår satt jag och tittade på Molinska Skrönor på SVT play.
Fin film kallad TV-feber om entreprenörsanda, bymentalitet, makt och hybris.
Jag skrattade mycket åt denna hederliga SVT-produktion trots att jag kämpade mig igenom filmen på ca 2,5 timmar istället för 1 på grund av den dåliga uppkopplingen.
När det gäller internet och kontakten med Sverige är skillnaden mot mina två andra utlandsvistelser 1997 (Frankrike) och 2000 ( Spanien) slående. I Frankrike skrev jag brev flera timmar om dagen och hade ett schema uppsatt på väggen där jag kryssade i vilken vecka jag hade fått respektive skickat iväg brev. Det var åtskilliga A4-ark till varje person och listan rymde säkert 25 namn. Jag fick till och med sätta upp en regel att jag var tvungen att skriva dagbok innan jag började skriva mina brev. Så att det skulle finnas någon skrivlust kvar.
Mamma och pappa fick inte ringa oftare än varannan vecka för AFS för att 17-åringen skulle assimileras fortare till den franska kulturen och samhället.
Internet och epost hade precis börjat komma och vi åkte 20 km för att komma in till Lille någon gång i månaden. Vi gick på internetcafé. Som månadens happening.
Vad vi skrev och fick för svar spelade egentligen inte så stor roll. Bara att skaffa ett hotmailkonto var stort.
I Spanien år 2000 mailade jag ganska flitigt. Jag hade ingen egen dator utan gick ner till internetcafét någon gång i veckan.
Nu är jag uppkopplad från morgon till kväll och kan skriva mail, blogginlägg, jobba, redigera foton och göra bilder, prata med vänner och familj på Skype när som helst.
Visst är det fantastiskt men för en karaktärslös person som jag resulterar det i fyrkantiga ögon och gamnacke.
Mitt vanliga argument att inte skaffa TV på grund av att jag fastnar oavsett program, Ricky Lake eller True Blood, börjar kännas lite urvattnat.
Skaffar tidlås till datorn snart.
Nu har även vi fått snö.
Det känns egentligen lite småbanalt att prata om det kalla vädret när vi under flera veckors tid fått köldrapporter från Sverige. Nu senast -32 grader i Horn i Östergötland.
Kylan är nu inte densamma i en kuststad med hög luftfuktighet och blåst, som i en ort på gränsen till Småländska höglandet. Särskilt inte inomhus med englasfönster som släpper in mer luft än de håller ute.
Temperaturen i sovrummet ligger runt 7-8 grader på natten och vi sover i ullfrottéställ, mjukisbyxor, ylletröja och raggsockar.
Vi leker att vi är på tältsemester. Då blir det roligt nästan varje gång man ska gå och lägga sig.
Värre är det i den senapsgula platskapseln utan fönster som föreställer vårt badrum. Att sätta sig på en iskall toalettring i ett kallt och drypande fuktigt utrymme får mig att förstå varför toaletter med elektriskt uppvärmda sitsar är så populära här. I vissa hem där jag hälsat på har de istället haft stickade toalettringsskydd, som en rattmuff. Väldigt skönt att sitta på men det måste väl vara något av det mer ohygieniska man kan tänka sig?
Idag singlande det ner stora fina flingor från himlen och när jag kom hem från min cykeltur till Tokushima var jag täckt av ett tjockt lager kompakt, blöt snö. Lite av snön fanns kvar på marken när jag två timmar senare gick ut på promenad för att föreviga snön i skymningen.
Varsågoda; lättpudrad japansk landsbyggd.
.
.
.
.
.
Vår Tokyovistelse lider mot sitt slut.
I morgon tar vi nattbussen mot Tokushima, till blåst, mögel, kål och konsten att hitta det komiska i vardagen.
Vi har cyklat Tokyo runt; sett oss mätta på vackra saker, människor och spännande arkitektur; försökt gå vinkelrätt mot en folkmassa i rusningstrafik; köpt begagnad kimono och tittat på japansk gatukomik; njutit av att äta middag hemma och bada bastu; köpt Yakimo; pratat japanska och umgåtts med våra vänner från Capellagården; varit på middag på arkitektkontor och blivande praktikplats; lyssnat på Händels Messias i Santory Hall; ruinerat oss på resturang, skybar och karaoke på nyårsafton.
Vad mer kan man begära.
Ge mig ett bensindrivet element och en lerig åker. Nu ska jag bearbeta mina intryck.
Magdalena Perers 