Que sera sera – Tillbaka på Shikoku i skuggan av skalven

Tokushimaborna må befinna sig långt från exploderande kärnkraftverk och utplånade städer, men engagemanget för de människor som bor längre upp i landet är stort.

När jag igår kväll hälsade på min vän Minako och hennes familj höll de på att förbereda en låda med mat till hennes mans bror som bor i Saitama nordväst om Tokyo.

– Vi får hoppas att det kommer fram. Det kan nog ta en vecka eller så med tanke på alla som skickar paket nu, säger Takayuki, Minakos man.

Utöver de matlådor som skickas åker även läkare, räddningstjänst och andra frivilliga till katastrof-zonerna. TV visar bilder på röda, hundratals meter långa brandbilskonvojer som rör sig uppåt längs motorvägarna och utanför mitt fönster dundrar planen från Tokushima flygplats förbi mer frekvent än vanligt.

Frånsett det som visas på TV märker vi inte så mycket av det stora nödläge som råder i Japan. När jag loggar in på Facebook kommer det ett meddelande om att inte köpa mer mat än nödvändigt då det inte räcker till dem som bor i de riktigt drabbade zonerna, men väl i affären handlar vi middagsmat med lika stor valfrihet som vanligt.

Att säga att jag är oberörd vore dock att ta i. Jag har ikväll lyssnat efter sirener utanför fönstret och misstagit dem för tsunamialarm, kastat mig ut på balkongen för att speja, bara för att upptäcka (vilket egentligen är ännu mer spektakulärt) helt vanliga polisbilar som körde runt universitetet några hundra meter bort.

Tokushimaborna vet dock att oavsett det som sker längre upp längs kusten så är en större jordbävning med följande tsunami att vänta när som helst. Som regel inträffar det med 30 års mellanrum och nu var det så lång tid sedan som 1946 som en stor våg träffade Shikokus östkust och helt och hållet spolade bort den lilla staden Mugi söder om Tokushima.

Tillbaka hos Furusho san på Indigofärgeriet efter mina omskakande dagar i Tokyo frågar jag Okusan, Senseis fru hur man tänker kring att ständigt leva under ett sådant hot. Hon skrattar lite uppgivet och säger på brett Tokushimamål:

なるように　なる　なああああ
Naruyoni naru naaaaa…

Que sera, sera…

Hinamatsuri – Lovely Japanese Countryside Kitsch

Did you think that Japan was a country of refined minimalism?

What I love about Japan are the contrasts, from new daring architecture to the old, countryside esthetics. Yesterday’s excursion was a true orgy in the latter.

The Tokushima village of Kamikatsu might be a small place, but its inhabitants, together with a Tokushima LED company, proudly present an impressive collection of more than 30 000 dolls every year for Hinamatsuri, the girls’ doll festival.

The number of dolls does not impress me however, nor the fact that the exhibition hall contains a giant papier mâché dinosaur and some fossils from the area. I found my luck in the narrow corridor leading from the dusty paper beast back into the café attended by the doll sized waitress in the picture below;

Classic Japanese sense for composition combined with a lovely taste of dust, bleached polyester fabrics, houseplants borrowed from the villagers and fake cherry blossom lit up by blue LED technology.

What else can you ask for?

The picture above shows the centre piece and true pride of the Village: an 8 meter high doll pyramid with thousands of Japanese dolls.

And finally, the Exit and the LED fireworks.

Snapshots from the Indigo workshop

I am lucky.

My desk is placed on the second floor where the temperature is a few degrees higher than in the rest of the workshop. Slightly above 10°C…

Cutting the pattern I have designed for summer kimonos I take small breaks to relax my shoulders and rest my eyes on the magnificent colors of Awa Blue.

Nice, isn’t it?

Waiting

Awa Odori Tokushima 2010

Awa Odori – Festival i Naruto

Festivalfebern har sköljt in som en stor våg i vår lilla stad och sedan jag kom hit för en dryg vecka sedan har jag hört samma melodi, samma flöjtslinga och trummor om och om igen; under kvällspromenaden i parken, på Linus dansträning och i mataffären. Överallt spelas musiken och var som helst kan man stöta på en Narutobo som in i det sista övar på sina steg inför den stora dansfesten, Awa Odori.

Igår mötte jag den här skuttande jätten på stranden.

Awa Odori is here!
Everywhere you go, the drums, the flutes and the same monotonous tune is played; in the Parc late at night, waiting for the ferry or even in the supermarket.

The Naruto people and the Giant Swede are getting prepared, practising for the Great Dance Festival of Shikoku, Japan. Awa Odori.

Where old Japan meets new Japan…

I was half terrified reading about my new region on the homepage before moving to Japan and Shikoku:

”Tokushima: where old Japan meets new Japan.”

The Island is, according to among others the author Haruki Murakami, so cut off from the civilisation that he chooses to send the main character in ”Kafka on the Beach” to Shikoku, wanting a place where no one wouldn’t even think about looking for him.

Now after almost 9 months, driving in to the mountains of Shikoku, I see no reason to be terrified at all…

Shikoku: Tillbaka i det blå – Back in the Blue

Högt uppe på berget – Way up on the Mountain

finns ett litet café med svagt kaffe – there is a small café with almost transparent coffee,

(men vad gör väl det, att kaffet är svagt?) – (but who really cares about the coffee?)

vår lilla bil, – our little car,

och ett hav av Hortensia. – and an ocean of Hydrangea.

Indigo & lekterapi

Bilder från min nya praktikplats.

Från och med tisdag den här veckan är jag hos Furusho Toshiharu och lär mig indigofärgning, och japanska på samma gång.
Fantastiskt trevliga människor som tycker om samma saker som jag och lever sitt liv i gummistövlar och gamla blåfläckiga träningsoveraller.

Kan det bli bättre?

Salta vägar

Japan är ett land som har high tec-lösningar på nästan allt.
Ett exempel är de tidigare nämnda offentliga toaletterna med värmeslinga i sitsen, artificiellt spolljud, olika sorters vattenstrålar och fågelkvitter på menyn.

Därför blir kontrasten extra stor när staden Tokushima överrumplas av snöfall och måste salta vägarna.

Den saltbil jag möttes av igår vid den stora trafikleden mellan Tokushima och Kitajima bestod av en mycket liten lastbil med en hög med salt på flaket. (samma storlek som Yakimo-bilen) Ovanpå högen satt en man och kastade ut nävar av de vita kornen, för hand, medan en annan man sakta körde bilen framåt.

Jag följde handens japanskt exakta rörelse med blicken och trampade hemåt i takt till folkvisor om att så och skörda.