Nästa utmaning

Klarar du det här klarar du vad som helst sa de igår på kontoret med allvarliga japanska blickar.

Jag tror inte att jag riktigt fattat hur svårt det är än, även om jag under en veckas tid inte kommit längre än till grunden.

Huset är en så kallad Minkan, ett bostadshus från Edo-perioden, 16-1700tal med en modern tillbyggnad.
Det mörka träet är den gamla konstruktionen, där nästan alla höjder och sammanfogningar skiljer sig åt och inga vinklar är riktigt räta. Det ljusa träet är följaktligen den nya konstruktionen.

Den befintliga modellen på bilden (som inte riktigt stämmer med ritningarna) är i skala 1:50 men min ska byggas i 1:100, samma som den tidigare pyttelilla modellen här på bloggen.

Av någon anledning känner jag mig dock inte särskilt stressad. Det löser sig och det får ta tid.

Jag gnuggar mina trötta nattsuddarögon, försöker förstå hur den gamle snickaren tänkte och ser fram emot att kunna klara av vad som helst. Efteråt.

Andra våningen

Idag har det tydligt visat sig varför man ska stabilisera i sidled.

Huset har sett ut som Villa Villekulla men efter ett flertal itusåganden och ihoplimmanden har jag nog fått bukt med skevheten.

I morgon ska jag pilla dit resten av pelarna (hashira) med pincett. De är hela 22 mm höga och huset är 64 x 46 mm.

Grunden är lagd

Kichomen betyder något i stil med noggrann och metodisk och är en egenskap som japanerna plockar fram i de flesta sammanhang men särskilt när de bygger modeller.

Jag kämpar på men suckar inombords över min oförmåga att skära de millimeterbreda och 12 mm långa bjälkarna exakt 90 grader.

Som en äkta japan biter jag dock ihop, gör om, gör fel, och gör om igen.

Kan japanerna kan väl jag.