Museum as it is

Efter tre timmar med samma japanska sagoflöjter snurrande i cd-spelaren, genom risfält, japanska små byar och shoppinggetton, körde bilen till slut upp på parkeringen till det lilla lilla museet ”as it is” i Chiba-ken.

I en byggnad ritad av arkitekten Nakamura Yoshifumi bjöds vi på en uppvisning i japansk sinnlighet med en utställning av vardagsföremål från Europa och Afrika.

Med endast tre små rum som lätt överblickas på några få minuter hade det varit fullt förståeligt att fråga sig: Var detta allt?

Japanerna har dock en sällsynt förståelse för skönheten i det enkla och vi vandrande omkring som i en helgedom medan våra ögon svepte över gamla slitna tallrikar med sinnliga lagningar, trasiga krukor och rostiga skedar utplacerade i rum med magiskt ljus och ett trägolv så vackert att vi ville gråta.

Tyvärr fick vi inte fotografera inomhus och tur är väl kanske det eftersom jag ändå inte hade kunnat återge stämningen. Jag fick dock lov att ta en bild på fikabordet och skålen med sockerbitar som jag till mina vänners förskräckelse stoppade in hela i munnen för att dricka kaffet på bit.

……………………………………………………..

A lovely visit at the Museum ”as it is” by the Japanese architect Nakamura Yoshifumi.
After three hours drive through the Japanese country side we arrived at the very very small building in the middle of the forest.

Some might say there is very little to see in the small space, others will absolutely adore the building, its details and materials, the light, the wonderful wooden floor and the old worn out objects being exhibited.

The Museum Café

http://asitis.sakatakazumi.com/

Nästa utmaning

Klarar du det här klarar du vad som helst sa de igår på kontoret med allvarliga japanska blickar.

Jag tror inte att jag riktigt fattat hur svårt det är än, även om jag under en veckas tid inte kommit längre än till grunden.

Huset är en så kallad Minkan, ett bostadshus från Edo-perioden, 16-1700tal med en modern tillbyggnad.
Det mörka träet är den gamla konstruktionen, där nästan alla höjder och sammanfogningar skiljer sig åt och inga vinklar är riktigt räta. Det ljusa träet är följaktligen den nya konstruktionen.

Den befintliga modellen på bilden (som inte riktigt stämmer med ritningarna) är i skala 1:50 men min ska byggas i 1:100, samma som den tidigare pyttelilla modellen här på bloggen.

Av någon anledning känner jag mig dock inte särskilt stressad. Det löser sig och det får ta tid.

Jag gnuggar mina trötta nattsuddarögon, försöker förstå hur den gamle snickaren tänkte och ser fram emot att kunna klara av vad som helst. Efteråt.