Our Japanese Dentist – Vår japanska tandläkare

Fyra hål sa den svenska tandläkaren och konstaterade samtidigt att hon hade trott att den japanska kosten var skonsam mot tänderna. Jag som aldrig haft problem med karies i vuxen ålder insåg att det var dags att göra något drastiskt.

Och då var hon bara där. Vår alldeles egna privattandläkare.

Målmedveten och lika fylld av energi som inför varje krävande uppdrag har hon kastat sig in i arbetet att sköta vår munhygien.

Låt mig presentera,

Tandläkare Ibuki chan:

……………………………………………………………

Four dental cavities the Swedish dentist told me and I realized I had to take action.

And there she was. Our very own private dentist.
Determined and with the same energy as for any difficult task she as thrown her self into the work with our oral hygien.

Let me introduce

Dentist Ibuki chan:

Uta plays Hide and Seek – Kurragömma med Uta

A piece of Japan at Meiji Jingu Shrine – Tokyo

Red trousers

sweeping by

at Meiji Jingu Shrine in Tokyo.

Mitt Japan. Bilder från indigofärgeriet. – My Japan. Pictures from the Indigo Workshop.

Flodvågen kom aldrig så långt upp som till Tokushima förra gången säger Sensei lugnande när jag oroligt vankar ner från ovanvåningen i färgeriet. De gjuter grunden i andra halvan av huset och det vibrerar inte bara lite, utan med samma horisontella skakningar som det första skalvet i Tokyo.

Han har en förmåga att säga saker så att man litar på honom, Sensei.

– Mm. Dekiru.
Det är jättesvårt. Du klarar det. Och visst gör jag det.

– Daijobu.
Det är ok. Tsunamin når antagligen inte Tokushima den här gången heller.

Vem vill inte lita på det?

Nu i dagarna har det projekt som jag hållit på med i veckor nått sitt slutstadium; ett tyg med inspiration från Tokushimas dalar, skånska kullar, pilgrimsvandringar och japanska kimonomönster. Jag har skurit schabloner i veckor, allt för hand och alldeles onödigt komplicerat eftersom det var första gången jag gjorde det.

Idag presenterar jag min arbetsplats:

Bilder från andra våningen.

Que sera sera – Tillbaka på Shikoku i skuggan av skalven

Tokushimaborna må befinna sig långt från exploderande kärnkraftverk och utplånade städer, men engagemanget för de människor som bor längre upp i landet är stort.

När jag igår kväll hälsade på min vän Minako och hennes familj höll de på att förbereda en låda med mat till hennes mans bror som bor i Saitama nordväst om Tokyo.

– Vi får hoppas att det kommer fram. Det kan nog ta en vecka eller så med tanke på alla som skickar paket nu, säger Takayuki, Minakos man.

Utöver de matlådor som skickas åker även läkare, räddningstjänst och andra frivilliga till katastrof-zonerna. TV visar bilder på röda, hundratals meter långa brandbilskonvojer som rör sig uppåt längs motorvägarna och utanför mitt fönster dundrar planen från Tokushima flygplats förbi mer frekvent än vanligt.

Frånsett det som visas på TV märker vi inte så mycket av det stora nödläge som råder i Japan. När jag loggar in på Facebook kommer det ett meddelande om att inte köpa mer mat än nödvändigt då det inte räcker till dem som bor i de riktigt drabbade zonerna, men väl i affären handlar vi middagsmat med lika stor valfrihet som vanligt.

Att säga att jag är oberörd vore dock att ta i. Jag har ikväll lyssnat efter sirener utanför fönstret och misstagit dem för tsunamialarm, kastat mig ut på balkongen för att speja, bara för att upptäcka (vilket egentligen är ännu mer spektakulärt) helt vanliga polisbilar som körde runt universitetet några hundra meter bort.

Tokushimaborna vet dock att oavsett det som sker längre upp längs kusten så är en större jordbävning med följande tsunami att vänta när som helst. Som regel inträffar det med 30 års mellanrum och nu var det så lång tid sedan som 1946 som en stor våg träffade Shikokus östkust och helt och hållet spolade bort den lilla staden Mugi söder om Tokushima.

Tillbaka hos Furusho san på Indigofärgeriet efter mina omskakande dagar i Tokyo frågar jag Okusan, Senseis fru hur man tänker kring att ständigt leva under ett sådant hot. Hon skrattar lite uppgivet och säger på brett Tokushimamål:

なるように　なる　なああああ
Naruyoni naru naaaaa…

Que sera, sera…

Kärnkraftverk och gatumusik i efterskalvets Tokyo

Lördag 12 Mars 2011

TV-nyheterna visar samma bilder om och om igen; tsunamivågor som rullar in, bilar som flyter omkring som små kapsyler bland översvämmade hus, och det exploderade kärnkraftverket i Fukushima.

I Tokyo sitter jag med min japanska värdfamilj och svenska syster med pojkvän och äter Sushi.

Den verklighet som råder bara 40 mil härifrån är skrämmande och nästintill omöjlig att ta in, särskilt som staden ser likadan ut som den gjorde före skalvet. Men så avbryts den vanliga nyhetssändningen för ett akut jordbävningsalarm och 10 sekunder senare skakar huset till för jag vet inte vilken gång i ordningen med följden av att nya varningar för Tsunami utfärdas.

Stämningen i staden är lugn men under ytan oroar sig människor för sina släktingar och vänner som bor norrut i landet. Minako, min japanska mamma har sin bror och mor 5 mil från kärnkraftverket i Fuskushima. Deras hus står kvar men på kontoret har taket rasat in. Vi talar om eventuella gas- och radioaktiva utsläpp och den information som förmedlas via TV; människor uppmanas att vistas inomhus, att skydda kroppen med heltäckande kläder samt använda munnskydd med en fuktig trasa att andas igenom om de måste gå ut. Minako san är lugn men skeptisk inför de skyddszoner som anses säkra.
Honto ha daijobu? Är det verkligen sant? säger hon och lägger huvudet på sned för att understryka sin undran.

Gårdagen spenderade jag tillsammans med min syster Anna och hennes Mattias som fick en minst sagt spektakulär avslutning på sin 14-dagarsresa i Japan. Jag guidade dem genom Kichijoji, en stadsdel i Tokyo som under lördagar normalt sett är full av liv, gatuartister, ballongvikande clowner och musikanter. När vi kom dit stod en ensam violinist och spelade för en handfull människor utspridda på parkbänkarna. Av dem var några artister som inte verkade bry sig om att sätta igång sina föreställningar för den lilla skaran som tagit sig till Inokashira Kohen dagen efter det stora skalvet. Den traditionella, lite halvfalska gatumusiken satte en melakolisk stämning i parken men var samtidigt det enda trygga tecknet på att allt kanske ändå var som vanligt.

Jag är glad och tacksam över att ha delat den här tiden runt katastrofen med min fantastiska japanska värdfamilj, som har förklarat nyheterna, lärt mig katastrofordsglosor på japanska och sett till att jag har fått mat och tak över huvudet. Än verkar det inte vara över dock. Enligt nyheterna är det nu 70 % risk att Japan inom 3 dagar drabbas av ett nytt större skalv. Händer det inget inom dessa dagar sjunker risken till 50%. Och så det instabila kärnkraftverket…

Fram till nu har jag egentligen aldrig varit rädd även om kroppens varningssystem varit på helspänn under nätterna och jag vaknat av att låren krampat vid minsta vibration i marken. Under eftermiddagen har dock en viss oro över kärnkraftverket fått mig att ta beslutet att lämna Tokyo och resa hem till Shikoku.

Jag hoppas innerligt på att stora radioaktiva utsläpp kan undvikas och att Japan slipper drabbas av flera flodvågor och skalv så att det räddningsarbete som satts igång kan fortskrida.

Här nedan följer bilder från ett lugnt men själsligt oroligt Tokyo.

Den vandrande hjälten – Jordbävning i Tokyo

Marken skakar fortfarande och mellan Yokohama och Suginamiku promenerar en liten 74-årig man hemåt i natten.

Nu valde jag att åka in till Tokyo istället för att gå på utställning i Yokohama med min värd Jiro san och sitter därför inne i värmen med datorn på samma futon som jag gjorde tidigare idag när marken gungade rejält under våra fötter.

Ensam i mitt rum och alldeles för obildad vad det gäller jordbävningar stod jag och velade mellan dörrkarmen och köksbordet medan skakningarna tilltog, hustemplets dörrar öppnades och farmor, ljusstakar och rökelse trillade ut på golvet.

Ett djupt andetag, något som kan liknas vid en bön,
och fortsatta skakningar.

Ändå trodde jag att det rörde sig om en helt vanlig jordbävning för Japanerna och satte mig när läget verkade stabilt på min cykel och for in till Shibuya.

Inne i Tokyo var människor lugna men ovanligt många till antalet. Sakta men säkert gick det upp för mig att skalvet varit kraftigt, att människor var tvungna att evakueras från byggnader och ta sig hem till fots eftersom alla tunnelbanor och tåg stod stilla.

Efter upprepade försök att få tag på min syster som är på besök i Tokyo gav jag till slut upp och anslöt den ström av människor som gick längs trottoarer, vägar och motorvägar för att ta mig hem igen.

Hemma framför TV-nyheterna möttes jag av den förödelse som råder några tiotals mil härifrån och förstod helt plötsligt alla oroliga kommentarer från svenska vänner och inte minst från min värds svenska son Jonas som var orolig för sin pappa Jiro.

Med tanke på de bilder som visats både på japansk och svensk television fanns det all anledning att vara orolig, men för den som cyklat genom ett lugnt och sansat Tokyo nästan helt utan yttre synliga skador var Jiro san, mannen som samma morgon frågat om jag ville gå runt hela Yamanote-line (42km) med honom följande dag, den sista människan på den här sidan jordklotet jag skulle oroa mig för.

Framåt 00.30 öppnades så ytterdörren och in kliver den snart 75 årige lille mannen efter nästan 5 avverkade mil. På drygt 9 timmar.

Klockan är nu 03.00 och hela familjen, inklusive härbärgerade vänner är samlad framför TVn. Vi har jordbävningsvaka, 6 japaner och jag i pyamas med varsitt glas vin för att fira att alla är hemma oskadda men kanske framförallt för att stilla nerverna inför den kommande natten på ett japanskt gungfly.

Jiro san, en av alla vandrande hjältar i jordbävningens Tokyo samt hans vakande mamma som trillade ut ur husaltaret av skalven.

Perfection of Gardening – Ginkakuji Kyoto / I Trädgårdsmästarens verktygslåda.

Pincer and toothbrush.
Tools for a Kyoto Gardener.

………………………………………

Tandborste och pincett.
Verktyg för Kyotos trädgårdsmästare.

The Trees of Shikoku

No matter how I draw, the trees in my Japanese Garden will never be as fantastic, surrealistic and strange as the Trees of Shikoku.

Hinamatsuri – Lovely Japanese Countryside Kitsch

Did you think that Japan was a country of refined minimalism?

What I love about Japan are the contrasts, from new daring architecture to the old, countryside esthetics. Yesterday’s excursion was a true orgy in the latter.

The Tokushima village of Kamikatsu might be a small place, but its inhabitants, together with a Tokushima LED company, proudly present an impressive collection of more than 30 000 dolls every year for Hinamatsuri, the girls’ doll festival.

The number of dolls does not impress me however, nor the fact that the exhibition hall contains a giant papier mâché dinosaur and some fossils from the area. I found my luck in the narrow corridor leading from the dusty paper beast back into the café attended by the doll sized waitress in the picture below;

Classic Japanese sense for composition combined with a lovely taste of dust, bleached polyester fabrics, houseplants borrowed from the villagers and fake cherry blossom lit up by blue LED technology.

What else can you ask for?

The picture above shows the centre piece and true pride of the Village: an 8 meter high doll pyramid with thousands of Japanese dolls.

And finally, the Exit and the LED fireworks.