Salta vägar

Japan är ett land som har high tec-lösningar på nästan allt.
Ett exempel är de tidigare nämnda offentliga toaletterna med värmeslinga i sitsen, artificiellt spolljud, olika sorters vattenstrålar och fågelkvitter på menyn.

Därför blir kontrasten extra stor när staden Tokushima överrumplas av snöfall och måste salta vägarna.

Den saltbil jag möttes av igår vid den stora trafikleden mellan Tokushima och Kitajima bestod av en mycket liten lastbil med en hög med salt på flaket. (samma storlek som Yakimo-bilen) Ovanpå högen satt en man och kastade ut nävar av de vita kornen, för hand, medan en annan man sakta körde bilen framåt.

Jag följde handens japanskt exakta rörelse med blicken och trampade hemåt i takt till folkvisor om att så och skörda.

Internet, en välsignelse?

Sverige är inte så långt borta trots allt.

Igår satt jag och tittade på Molinska Skrönor på SVT play.
Fin film kallad TV-feber om entreprenörsanda, bymentalitet, makt och hybris.

Jag skrattade mycket åt denna hederliga SVT-produktion trots att jag kämpade mig igenom filmen på ca 2,5 timmar istället för 1 på grund av den dåliga uppkopplingen.

När det gäller internet och kontakten med Sverige är skillnaden mot mina två andra utlandsvistelser 1997 (Frankrike) och 2000 ( Spanien) slående. I Frankrike skrev jag brev flera timmar om dagen och hade ett schema uppsatt på väggen där jag kryssade i vilken vecka jag hade fått respektive skickat iväg brev. Det var åtskilliga A4-ark till varje person och listan rymde säkert 25 namn. Jag fick till och med sätta upp en regel att jag var tvungen att skriva dagbok innan jag började skriva mina brev. Så att det skulle finnas någon skrivlust kvar.

Mamma och pappa fick inte ringa oftare än varannan vecka för AFS för att 17-åringen skulle assimileras fortare till den franska kulturen och samhället.

Internet och epost hade precis börjat komma och vi åkte 20 km för att komma in till Lille någon gång i månaden. Vi gick på internetcafé. Som månadens happening.
Vad vi skrev och fick för svar spelade egentligen inte så stor roll. Bara att skaffa ett hotmailkonto var stort.

I Spanien år 2000 mailade jag ganska flitigt. Jag hade ingen egen dator utan gick ner till internetcafét någon gång i veckan.

Nu är jag uppkopplad från morgon till kväll och kan skriva mail, blogginlägg, jobba, redigera foton och göra bilder, prata med vänner och familj på Skype när som helst.

Visst är det fantastiskt men för en karaktärslös person som jag resulterar det i fyrkantiga ögon och gamnacke.

Mitt vanliga argument att inte skaffa TV på grund av att jag fastnar oavsett program, Ricky Lake eller True Blood, börjar kännas lite urvattnat.

Skaffar tidlås till datorn snart.

Yuki!

Nu har även vi fått snö.

Det känns egentligen lite småbanalt att prata om det kalla vädret när vi under flera veckors tid fått köldrapporter från Sverige. Nu senast -32 grader i Horn i Östergötland.

Kylan är nu inte densamma i en kuststad med hög luftfuktighet och blåst, som i en ort på gränsen till Småländska höglandet. Särskilt inte inomhus med englasfönster som släpper in mer luft än de håller ute.

Temperaturen i sovrummet ligger runt 7-8 grader på natten och vi sover i ullfrottéställ, mjukisbyxor, ylletröja och raggsockar.
Vi leker att vi är på tältsemester. Då blir det roligt nästan varje gång man ska gå och lägga sig.

Värre är det i den senapsgula platskapseln utan fönster som föreställer vårt badrum. Att sätta sig på en iskall toalettring i ett kallt och drypande fuktigt utrymme får mig att förstå varför toaletter med elektriskt uppvärmda sitsar är så populära här. I vissa hem där jag hälsat på har de istället haft stickade toalettringsskydd, som en rattmuff. Väldigt skönt att sitta på men det måste väl vara något av det mer ohygieniska man kan tänka sig?

Idag singlande det ner stora fina flingor från himlen och när jag kom hem från min cykeltur till Tokushima var jag täckt av ett tjockt lager kompakt, blöt snö. Lite av snön fanns kvar på marken när jag två timmar senare gick ut på promenad för att föreviga snön i skymningen.

Varsågoda; lättpudrad japansk landsbyggd.

.

.

.

.

.

Promenad under valpropaganda

Idag är det val i vår stadsdel Kitajima och bilar har åkt runt från morgon till kväll och basunerat ut vad jag antar är försök till att värva röster in i det sista.

Staden har annars ett gigantiskt högtalarsystem som används flitigt på landsbygden för samhällsinformation, men inte minst för den lilla klockan-fem-melodin som spelas varje dag.

.

.

Läskautomater

Hur vilse du än är i Japan behöver du aldrig vara rädd för att gå törstig. Där man minst anar det dyker de upp: läskautomaterna.

På vår cykelväg in till Tokushima finns det minst 15 st utplacerade i olika gatuhörn och på mornarna kan man se stressade japaner stå och röka vid automaterna med iskaffe i den ena handen och cigaretten i den andra.

Under vår cykeltur härom dagen hittade jag den här maskinparken med automater. Intill låg bara åkrar. Och ett jättestort träd.

Kanske drar trädet under sommarmånaderna stora horder av turister som behöver något att dricka?

Nu var vi helt för oss själva, men jag skulle vilja åka tillbaka i sommar för att se om det står busslaster med Japaner prydligt uppradade på led framför varje automat.

Det skulle inte förvåna mig.
.

Fuji-san, where art thou?

Det skulle bli en vacker morgon så vi gjorde ett försök.

Efter en timmes körning från Tokyo närmade vi oss Fuji och det stod klart att det låg dolt i molnen. På alla sidor om berget var det klart utom just över toppen. Jacob, vår värd och chafför för dagen försökte övertyga oss om att det skulle komma fram och gjorde små utflykter i närområdet i väntan på att molnen skulle försvinna.

Det gjorde de inte.

Efter två timmars väntande på det heliga berget gav vi upp. Sista anhalten innan vi lämnade dalen var en parkering som normalt sett har en magnifik utsikt över Fuji-san, men som nu erbjöd ett ännu gråare och molnigare landskap än när vi kom på morgonen.

Med minnen från familjens utflykter molniga sommardagar tog jag fram mitt mest kraftfulla vapen i liknande situationer:

Förmågan att trolla bort moln.

Under total koncentration och med målbilden av ett molnfritt Fuji spände jag ögonen i det stora täcke som hade lagt sig framför berget.

Och se! Efter en mycket kort stund kom det faktiskt fram. Lite lagom mycket så att vi i alla fall förstod att det faktiskt ligger där, egentligen.

.

Kimono

Jag förfrös nästan mina tår i jakten på den vackraste kimonon.

Trave efter trave med begagnade kimonoer och obi-skärp låg framlagda på presenningar i närheten av Shinjuku-sanchome. Söndagmorgonen var kall i Tokyo men på marknad med låga priser och stort utbud håller man ångan uppe. Linus provade en Kimono för män, servades av ivrigt hjälpande händer och kände sig som Shogun. Sedan gav han upp och gick och värmde sig i Armanibutiken. Jag fortsatte. Och fortsatte.

När jag kände mig nöjd med dagens inköp och hade spenderat alldeles lagom med pengar fanns det ett litet bord kvar längst bort i parken. Där låg den. Den allra finaste kimonojackan. Försäljaren sa att den var 100 år gammal i Taishou-stil men eftersom jag inte har hunnit bli någon tvättäkta samlare spelar ålder och värde egentligen inte så stor roll. Det räcker med att tyget, mönstret, priset och färgerna är fantastiska.

För att få det rätta priset har Yukari lärt mig pruta på japanska, vilket är något helt annat än att pruta i Marocko där jag senast prövade min förmåga. Att säga att priset är alldeles för högt är inte att tänka på. Istället ber man allra ödmjukast om en service, något extra, eller att de sänker priset lite:

Oneesan, chotto yasuku dekimasenka. Eller:   Oniisan, chotto omake dekimasenka.

Då sänker de så mycket de vill och sedan är det bra. I värsta fall kan man påpeka en smutsfläck eller liknande:

Chotto kitanai.

Hur vackra tygerna än är blir skillnaderna i vår anatomi uppenbara när man provar en kimono. Jag har, om än inte så stor, en bak. Kimonon är gjord för personer utan bak. Då ligger tyget vackert längs med ryggen. Det blir helt enkelt inte lika elegant på en europé med ”naturlig svank”. Jag får se vad ett och ett halvt år i Japan kan göra åt saken.

.

.

På hjul i Tokyo

Vi har lånat två cyklar och susar runt i den kuperade staden.

Två lantlollor i storstan.

Indigo hos FURUSHO Toshiharu

.

I lördags tog min lärare med mig och Linus till konstnären och Indigomästaren FURUSHO Toshiharu.

I en iskall och fuktig lokal fick jag under Furusho sans vakande öga prova att vika och färga en liten tygbit.

Jag hade kunnat stanna där i timmar och fotografera, titta och känna men min lärare påpekade försynt att vi nog skulle ge oss av…

.

.

Yamada Sensei i sin fantastiska bil. En riktig rallyförare.

.

Lingonsylt och oväntad födelsedag

Lagom till att vår hemlängtan och saknad efter Jul satt in blev vi hembjudna till ett japanskt par som har bott i Uppsala i tre år.

Vi välkomnades med glögg, mandlar och russin, köttbullar, rårörda lingon och kokt potatis. Även kravmärkt Kalles kaviar, Ögonkakao, flädersaft, en kalender från Gottsunda Icabutik, och allehanda svenskt 50-talsporslin fanns i huset. Jag hade i det lilla grillfacket på gasspisen lyckats baka en kladdkaka som vi avslutade middagen med. Än en gång har kakans förträfflighet bevisats!

Med på middagen var ett par från Kina som bott i Japan i åtta år. Vi hade intressanta samtal om Japan, Sverige, Kina och skillnaderna länderna emellan. Vår värd blev lite fnittrig av vinet och vi lite trötta efter en lång dag. Efter att alla suttit tysta några sekunder förde värdarna en hemlig viskande konversation tvärs över bordet. Jag trodde att han tänkte avsluta kvällen och be oss gå hem. Därför hörde jag:

– ”Well since I know your busstrip is close”, och tänkte att han syftade på vår Tokyoresa imorgon. Jag tittade på Linus som såg ut som ett frågetecken.

-”Well, I have checked on the web site, birthday.se”, säger han och tittar på mig förväntansfullt.

-”so I know your Birthday is close.” Triumferande blick.

Jag som fyller år i juli fattar ingenting. De ser väldigt hemlighetsfulla ut och jag börjar känna mig lite illa till mods.

-”Well, I checked in your city and since you have a very unusual name I was sure it was you!”

Vad jag vet finns det kanske bara en Magdalena Perers till i Sverige, och hon bor inte i Malmö. Linus och jag tittar på varandra och förstår ungefär samtidigt att de tror att jag heter samma sak som Linus i efternamn. Och denna Magdalena bor faktiskt i Malmö.  Det går upp för oss att de har förberett något, samtidigt som det går upp för dem att jag inte alls har födelsedag snart. De ser näst intill förtvivlade ut och bokstavligen sjunker ihop i ryggen. Jag skyndar mig att säga att det går jättebra för mig att ha födelsedag idag också.

– ”Jag går ut genom dörren och när jag kommer in igen är jag den andra Magdalena! Ok?”

Det verkar som om de går med på leken men ser inte helt övertygade ut.

Jag går ut i hallen, står där i några sekunder och känner den minst 15 gradiga temperaturskillnaden från det uppvärmda vardagsrummet. Ljuset släcks ner i rummet. Försiktigt öppnar jag dörren och går in som Födelsedagsbarnet.

På andra sidan bordet har de satt sig tätt ihop; det kinesiska paret, våra värdar och deras två barn som tidigare under kvällen uppehållit sig i sin egen värld vid soffbordet.

-”Well, since it is your birthday today we would like to…eh…fura, tre, tva, ett”:

Yamo funriba, ya mo funriba,

yamo funriba uti fundorade oru

yabisuka funriba yabisuka funriba

yabisuka funriba uti fundorareoru!

Fura! Fura! Fura! Fura!

Värmen sprider sig i hela kroppen och eftersom elementet dessutom är placerat precis bakom min rygg börjar jag svettas ordentligt. Jag blir rörd till tårar och hjärtat är så varmt att jag skulle kunna cykla hem i bara t-shirt genom blåst och snö hela vägen till Kitajima utan att frysa.

.

.

.

Köttbullar, lingon och potatis.

.

Barnen i sin egen värld under det varma soffbordet.

.

Ja må hon leva på Katakana =  Yamohunriba. Fat renskrapade från osedvanligt god kladdkaka och koppar med inget annat än svenskt kaffe.