Blue memories – Indigo Workshop, Japan

Med en känsla av saknad ser jag hur mina tidigare helt infärgade naglar endast har tre små tunna streck av indigoblått kvar.

Världen blev helt plötsligt så vit, centraluppvärmd och välstädad.

En snabb blick över dagens ”outfit” (nej ni får ingen bild) säger mig att jag antingen undermedvetet ger utlopp för denna sunkiga färgerilängtan eller att Blått helt enkelt är det nya svarta.

…………………………………………………………………..

Three blue stripes of Indigo on my right thumb are the only traces left on my body.
I am back in Sweden, sitting in my sofa all dressed in blue wondering how it all happened.

Mitt Japan. Bilder från indigofärgeriet. – My Japan. Pictures from the Indigo Workshop.

Flodvågen kom aldrig så långt upp som till Tokushima förra gången säger Sensei lugnande när jag oroligt vankar ner från ovanvåningen i färgeriet. De gjuter grunden i andra halvan av huset och det vibrerar inte bara lite, utan med samma horisontella skakningar som det första skalvet i Tokyo.

Han har en förmåga att säga saker så att man litar på honom, Sensei.

– Mm. Dekiru.
Det är jättesvårt. Du klarar det. Och visst gör jag det.

– Daijobu.
Det är ok. Tsunamin når antagligen inte Tokushima den här gången heller.

Vem vill inte lita på det?

Nu i dagarna har det projekt som jag hållit på med i veckor nått sitt slutstadium; ett tyg med inspiration från Tokushimas dalar, skånska kullar, pilgrimsvandringar och japanska kimonomönster. Jag har skurit schabloner i veckor, allt för hand och alldeles onödigt komplicerat eftersom det var första gången jag gjorde det.

Idag presenterar jag min arbetsplats:

Bilder från andra våningen.