Yakimo- Japans glassbil

En kväll under vår Tokyovistelse blev vi bjudna till den arkitekt som jag ska praktisera hos från och med april.

Under middagen hörde vi plötsligt en man som sjöng ute på gatan. Rösten som färdades genom kvarteret var stark, djup och klar. Inte alls som de gällt mässande inropare som står utanför var och varannan butik eller restaurang för att locka till sig kunder.

Linus och jag satt hänförda och frågade våra japanska vänner vad det var vi hörde.

Yakimo! Har ni inte hört det förut? svarade de mycket förvånat som om det var världens mest naturliga sak.

De började förklara fenomenet men slutade tvärt, började leta efter plånböcker och jacka och sa:

Skynda er! Vi går ut och köper!

Vi hoppade i skor och jackor, sprang ner för trappan och följde ljudet några gator runt kvarteret. Där stod den lilla vita lastbilen med en kolgrill på flaket och sålde bakad sötpotats: Yakimo.

Stämningen var uppsluppen och både vi och våra värdar var fnittriga över det snabba beslutet att göra något så ”completely crazy!!!” (läs med japanskt uttal) som att mitt i middagen springa ifatt potatisbilen med två svenskar i släptåg.

Bakad sötpotatis visade sig vara en riktig delikatess och denna tillsynes triviala händelse är ett av mina allra varmaste minnen från Tokyo julen 2009.

.

Livet på landet

Vid första anblick är inte Tokushima, eller Kitajima där vi bor särskilt spännande som stad. Kilometer efter kilometer med låga bostadshus, stora köpcentrum och anonyma restaurangkedjor. Helt enkelt ganska tråkigt.

Ändrar man siktet lite till de små åkrar och gamla hus som ligger insprängda här och var kan det bli så här spännande att cykla en tur i Kitajima en kall kväll i januari.


.

.

.

.

.

.

.

.

Café i Tokyo

När andedräkten svävar som vita molnpuffar framför ansiktet hemma i lägenheten är det lätt att drömma sig tillbaka till Tokyo.

Visst kan man om man vill se småstadscharmen i Tokushima men det är svårt att hitta ett café som Move vid Shinjukusanchome.
Japanskt ruffigt, arty och romantiskt, med tillfälliga utställningar av unga konstnärer.

Hit gick vi efter att ha frusit fötterna av oss på Kimonomarknaden. Vi hade tur och fick sitta i ”VIP-rummet” – en liten skrubb med mattor och kuddar utplacerade på golvet. Ungefär lika mysigt som att ha picknick i klädkammaren när jag var liten.

.

Tre timmar senare var mina tår varma och vi hade repeterat hur man prutar på japanska och ställt 1000 frågor om kulturkrockar Japan/Sverige till Yukari som efter snart 5 år i Sverige är expert på området.

Respekt och renlighet

Det finns tillfällen då japanernas ordningssinne, respekt och rädsla för att besvära varandra kan kännas en aning komisk. Idag satt jag dock lätt rörd när två montörer i raketfart bytte ut gasvärmaren till varmvattnet.

Trots att det nästan är minusgrader ute och deras jobb innebär att de måste springa fram och tillbaka mellan ytterdörren och balkongen skulle de aldrig få för sig att gå in med skorna på.

I den lilla korgen med verktyg fanns ett par tofflor avsedda för utomhusbruk som användes ute på balkongen. Dessutom såg de till att stänga dörren ordentligt varje gång de skulle borra i väggen så att det inte blåste in något damm. När borrandet var färdigt tog de upp skorna och blåste av dem noggrant innan de varsamt gick över golvet med skorna i handen.

Jag tror att japanska hantverkare skulle göra succé i Sverige.

.

Fuji-san, where art thou?

Det skulle bli en vacker morgon så vi gjorde ett försök.

Efter en timmes körning från Tokyo närmade vi oss Fuji och det stod klart att det låg dolt i molnen. På alla sidor om berget var det klart utom just över toppen. Jacob, vår värd och chafför för dagen försökte övertyga oss om att det skulle komma fram och gjorde små utflykter i närområdet i väntan på att molnen skulle försvinna.

Det gjorde de inte.

Efter två timmars väntande på det heliga berget gav vi upp. Sista anhalten innan vi lämnade dalen var en parkering som normalt sett har en magnifik utsikt över Fuji-san, men som nu erbjöd ett ännu gråare och molnigare landskap än när vi kom på morgonen.

Med minnen från familjens utflykter molniga sommardagar tog jag fram mitt mest kraftfulla vapen i liknande situationer:

Förmågan att trolla bort moln.

Under total koncentration och med målbilden av ett molnfritt Fuji spände jag ögonen i det stora täcke som hade lagt sig framför berget.

Och se! Efter en mycket kort stund kom det faktiskt fram. Lite lagom mycket så att vi i alla fall förstod att det faktiskt ligger där, egentligen.

.

Från slott till koja på 12 timmar

En natts resa i en varm och kvav buss utan ståhöjd förde oss från lyxen i Tokyo till det verkliga livet på Shikoku. Bussätena är små och gjorda för den äldre generationen japaner med en snittlängd på 1,50 cm. Så värst många timmar sömn blev det inte men jag hade tur och bjöds på lite vardagskomik. Jag vek mig dubbel av skratt när en stapplig och morgontrött Linus fastnade på toaletten, inte för att dörren gick i baklås utan för att han helt enkelt inte kunde komma ut ur öppningen.

………………..

Klockan 7 på morgonen rullar vi in i Tokushima. Luften är kall och klar och morgonljuset strilar över bergen. Tänker att det är ganska bra att bo här ändå.

Väl hemma möts vi av en full brevlåda med riktiga brev, kort och paket! Glada över att våra familjer och vänner skickat kort och julklappar kånkar vi upp våra väskor till tredje våningen där det allra bästa väntar oss:

Nitisk japanskt ordningsinne

.

Det som roar oss mest är att det har gjorts en analys av soporna för att komma fram till att det bland 30 hushåll var just våra sopor. Vi brukar vara noggranna men hade lite bråttom när vi skulle iväg till Tokyo. Vem vågar fuska igen när detta är följden?

……………………………

Linus packar upp sin väska. Kläderna som legat i bussen en natt är varma. Lägenheten är kall.

Kall, kall, kall.

Efter en varm dusch i ett badrum där andedräkten bildar små vita moln i luften kryper jag ner i sängen. Huttrar. Lagom tills jag fått upp värmen kommer Linus och lägger sig med kalla fötter. Täcket är lite för litet så det kommer in kall luft om man vänder sig eller inte ligger precis rätt. Eftersom sängen är så smal måste man dock vända sig lite innan man kommit fram till hur man på bästa sätt ska tillbringa natten.

Vi kommer äntligen till ro. Då sätter staben av 5 tomtskötare i gång att med var sin trimmer slå gräset  på vår sida av huset och ljudet dånar genom englasrutorna.

Vi tittar på varandra och skrattar. Skrattar åt kylan, åt japanerna och de kontraster livet bjuder på.

Kitajima i morgonljus

Tillbaka till verkligheten

Vår Tokyovistelse lider mot sitt slut.

I morgon tar vi nattbussen mot Tokushima, till blåst, mögel, kål och konsten att hitta det komiska i vardagen.

Vi har cyklat Tokyo runt; sett oss mätta på vackra saker, människor och spännande arkitektur; försökt gå vinkelrätt mot en folkmassa i rusningstrafik; köpt begagnad kimono och tittat på japansk gatukomik; njutit av att äta middag hemma och bada bastu; köpt Yakimo; pratat japanska och umgåtts med våra vänner från Capellagården; varit på middag på arkitektkontor och blivande praktikplats; lyssnat på Händels Messias i Santory Hall; ruinerat oss på resturang, skybar och karaoke på nyårsafton.

Vad mer kan man begära.

Ge mig ett bensindrivet element och en lerig åker. Nu ska jag bearbeta mina intryck.

Kimono

Jag förfrös nästan mina tår i jakten på den vackraste kimonon.

Trave efter trave med begagnade kimonoer och obi-skärp låg framlagda på presenningar i närheten av Shinjuku-sanchome. Söndagmorgonen var kall i Tokyo men på marknad med låga priser och stort utbud håller man ångan uppe. Linus provade en Kimono för män, servades av ivrigt hjälpande händer och kände sig som Shogun. Sedan gav han upp och gick och värmde sig i Armanibutiken. Jag fortsatte. Och fortsatte.

När jag kände mig nöjd med dagens inköp och hade spenderat alldeles lagom med pengar fanns det ett litet bord kvar längst bort i parken. Där låg den. Den allra finaste kimonojackan. Försäljaren sa att den var 100 år gammal i Taishou-stil men eftersom jag inte har hunnit bli någon tvättäkta samlare spelar ålder och värde egentligen inte så stor roll. Det räcker med att tyget, mönstret, priset och färgerna är fantastiska.

För att få det rätta priset har Yukari lärt mig pruta på japanska, vilket är något helt annat än att pruta i Marocko där jag senast prövade min förmåga. Att säga att priset är alldeles för högt är inte att tänka på. Istället ber man allra ödmjukast om en service, något extra, eller att de sänker priset lite:

Oneesan, chotto yasuku dekimasenka. Eller:   Oniisan, chotto omake dekimasenka.

Då sänker de så mycket de vill och sedan är det bra. I värsta fall kan man påpeka en smutsfläck eller liknande:

Chotto kitanai.

Hur vackra tygerna än är blir skillnaderna i vår anatomi uppenbara när man provar en kimono. Jag har, om än inte så stor, en bak. Kimonon är gjord för personer utan bak. Då ligger tyget vackert längs med ryggen. Det blir helt enkelt inte lika elegant på en europé med ”naturlig svank”. Jag får se vad ett och ett halvt år i Japan kan göra åt saken.

.

.

Packat i Tokyos tunnelbana = en myt?

Häromdagen konstaterade Linus att det bara har varit en gång, första morgonen, som vi fått uppleva tunnelbanan riktigt packad med folk.

Några ”påtryckare” på tunnelbanan har vi inte sett till och vi har heller inte upplevt trängseln som påfrestande. Mycket förvånade över detta faktum kom vi efter en stunds betänketid på en naturlig förklaring:

Från och med dag 2 har vi cyklat.

.

.

Full cykelmundering. Sjalen som jag köpte i förrgår visade sig vara ett tygstycke som man använder för att bära saker i. Istället för plastpåse typ. Vad bryr sig väl en gaijin och textilfantast om det?

.

Kartläsare

Tour de Tokyo

Vi trampar och trampar. Idag hann vi nästan fram till Nationalmuséum innan de stängde. Det hände för mycket spännande på vägen. Vi tar det en annan dag.

Akihabara

.

Shinobazudammen

.

.

Vi snubblade på Ameyoko-marknaden efter den lugna Ueno-parken; en fullkomligt sanslös upplevelse med förstärkt fiskförsäljning inför den stundande nyårshelgen.

.