Dag tre Hotarushiburi

Hotaru betyder eldfluga. Inte lysmask.

Så här såg det ut färgningsdag nummer 2.

På bilden har jag öppnat i alla fack för att luften ska komma åt och färgen ska kunna fixeras även på det tyg som omger den riktiga biten, atenuno. Där tyget är ihopsytt kommer varken färgen eller luften åt, och ett mönster bildas.

Imorgon får ni se resultatet.
.

Hotarushibori

Idag har jag börjat ett eget projekt: Hotarushibori.

Hotaru betyder eldfluga alternativt lysmask…När det hela är färdigt kommer ni förhoppningsvis förstå varför.

Igår vek och sydde jag en bit linneväv med millimeterprecision. Jag försökte vara så japansk det bara gick och sensei är nog ganska nöjd med mitt arbete.

På bilden har tyget varit i det äldsta och allra ljusaste färgbadet 2 gånger och luftats däremellan för att färgen ska fixeras.

Nu ska tyget succesivt färgas mörkare.

Fortsättning följer…

Ordning och reda på färgeriet


.
.

Det dräller av vackra gamla verktyg i verkstaden.
Maskinen som används för att rulla upp tyg till kimono är 62 år gammal. Furusho-sensei själv är 63 år.
Äldst i syskonskaran blev han den sjätte generationen att ta över verksamheten vid floden Yoshino.

Nytt färgbad med Indigo


.
.

.
.

Färgeriet har 6 stycken färgkar; ett för varje dag. På söndagen vilar man.

I tisdags var det dags att sätta igång ett nytt färgbad.
Varmt vatten och indigoblad. Lite kalksten är det i också. I vilken form kommer jag för tillfället inte ihåg och min japanska är inte mer utvecklad än att jag kunde läsa raimuston (limestone) på påsen. Färgbadet är i vilket fall som helst basiskt och varje dag tillsätter man lite mer aska och kalksten.

Nu står färgen och bubblar och jäser och det tar ca en vecka innan färgbadet är klart. Böjer man sig ner möts man av varma pustar av unken indigo. Mysigt.

.
.

Indigo & lekterapi

Bilder från min nya praktikplats.

Från och med tisdag den här veckan är jag hos Furusho Toshiharu och lär mig indigofärgning, och japanska på samma gång.
Fantastiskt trevliga människor som tycker om samma saker som jag och lever sitt liv i gummistövlar och gamla blåfläckiga träningsoveraller.

Kan det bli bättre?

Japanskt mönsterbibliotek

Jag älskar japanska mönster! Därför har jag redan nu börjat bygga upp min samling som ska skeppas hem till Sverige.

Den första bilden visar ett Obi, ett bälte till en Kimono. Det köptes på samma marknad vid Shinyukusanchome i Tokyo som jag köpte min kimono på.

På loppmarknader kan man få tag på väldigt fina bälten till ett bra pris. Den här rullen med flera meter handtryckt tyg kostade inte mer än 80 kr!
Naturligtvis måste man inte använda tyget som ett Kimono-bälte. Själv kommer jag ha det som bordslöpare eller att hänga på väggen.


.
Glasunderläggen kommer från Awagami Factory där Linus och jag provade att göra papper i början av december. Handgjort och handtryckt papper. Vi får se vad jag vågar ställa ovanpå dem…
.

.

.
Det blå mönstret är taget från en papperspåse som jag fick när jag köpte julklappar i Takamatsu. Mönstret är i det här fallet tryckt men föreställer ett Shiburifärgat tyg. Genom att göra små små knutar och surra med tråd omkring innan man doppar tyget i färg får man fram mönstret. Där tråden har varit kommer inte färgen åt.

När vi besökte indigomästaren FURUSHO Riichiro höll han på att färga tyg till en hel Kimono i Shiburi-teknik. Det är ofattbart många knutar som ska till för så många meter tyg. Tyget förbereds i verkstäder i Kyoto och skickas till honom för infärgning.

Kanske ska jag besöka honom snart igen!

Kimono

Jag förfrös nästan mina tår i jakten på den vackraste kimonon.

Trave efter trave med begagnade kimonoer och obi-skärp låg framlagda på presenningar i närheten av Shinjuku-sanchome. Söndagmorgonen var kall i Tokyo men på marknad med låga priser och stort utbud håller man ångan uppe. Linus provade en Kimono för män, servades av ivrigt hjälpande händer och kände sig som Shogun. Sedan gav han upp och gick och värmde sig i Armanibutiken. Jag fortsatte. Och fortsatte.

När jag kände mig nöjd med dagens inköp och hade spenderat alldeles lagom med pengar fanns det ett litet bord kvar längst bort i parken. Där låg den. Den allra finaste kimonojackan. Försäljaren sa att den var 100 år gammal i Taishou-stil men eftersom jag inte har hunnit bli någon tvättäkta samlare spelar ålder och värde egentligen inte så stor roll. Det räcker med att tyget, mönstret, priset och färgerna är fantastiska.

För att få det rätta priset har Yukari lärt mig pruta på japanska, vilket är något helt annat än att pruta i Marocko där jag senast prövade min förmåga. Att säga att priset är alldeles för högt är inte att tänka på. Istället ber man allra ödmjukast om en service, något extra, eller att de sänker priset lite:

Oneesan, chotto yasuku dekimasenka. Eller:   Oniisan, chotto omake dekimasenka.

Då sänker de så mycket de vill och sedan är det bra. I värsta fall kan man påpeka en smutsfläck eller liknande:

Chotto kitanai.

Hur vackra tygerna än är blir skillnaderna i vår anatomi uppenbara när man provar en kimono. Jag har, om än inte så stor, en bak. Kimonon är gjord för personer utan bak. Då ligger tyget vackert längs med ryggen. Det blir helt enkelt inte lika elegant på en europé med ”naturlig svank”. Jag får se vad ett och ett halvt år i Japan kan göra åt saken.

.

.

Indigo hos FURUSHO Toshiharu

.

I lördags tog min lärare med mig och Linus till konstnären och Indigomästaren FURUSHO Toshiharu.

I en iskall och fuktig lokal fick jag under Furusho sans vakande öga prova att vika och färga en liten tygbit.

Jag hade kunnat stanna där i timmar och fotografera, titta och känna men min lärare påpekade försynt att vi nog skulle ge oss av…

.

.

Yamada Sensei i sin fantastiska bil. En riktig rallyförare.

.