Precis innan han ska kliva på nattbussen till Tokushima vänder sig den lille mannen om och spricker upp i ett stort tandlöst leende.

-Honnanaaa! ropar han och vinkar till sina vänner.

-Adjö! på Awa ben, Tokushimamål.

Efter fyra omtumlande dagar i Tokyo är hans klingande dialekt som balsam för själen. Jag vänder mig om till kvinnan bredvid mig och vi ler. Hon, förvånad över att en blond jätte är bekant med hennes högst lokala tungomål och jag, för att jag helt plötsligt förstår att Shikoku är en plats som jag betraktar som hemma.

På rastplatsen utanför Fuji där bussen gör ett stopp för tandborstning fortsätter lokalpatriotismen. Ute i kylan småjoggar jag ikapp med en stilig gammal Shikokudam. Vi nickar och ler åt våra antiblodproppsförebyggande åtgärder och jag gör en aldrig så liten dansant rörelse.

-Åh! säger hon. Kan du dansa Awa Odori?

Om jag kan!

Klockan är strax över midnatt och tillsammans svajar vi fram bredvid bussen med böjda knän och armarna i vädret.

Den lättnad och glädje jag kände i förrgår över att komma ner till Linus, färgeriet och Shikoku har tyvärr inte hållit i sig. Ju längre ifrån katastrofen man befinner sig desto mer verkar det som om oron tar tag i kroppen.

Radioaktiv strålning, eventuella efterskalv med nya tsunami och inte minst alla våra vänner i Tokyodistriktet finns ständigt i mina tankar. Tillråga på allt tillbringar jag dagarna i en skranglig plåtbyggnad som för tillfället har förvandlats till en byggarbetsplats med grävmaskiner på tomten. Det är alldeles naturligt att huset skakar till av bulldozern som jämnar till marken men följden är att jag rycker till varannan minut för att fundera på vilken sorts vibrationer som är orsaken till att glasrutorna skallrar.

Kanske var det något i den här skalan som skulle till för att få mig att lämna Japan. Efter att ha lekt med tanken att dröja mig kvar på obestämd tid har de senaste dagarnas oro gjort att även jag avslutar min tid här och förbereder mig för att åka hem som planerat med Linus.

Det blir en vår i Sverige.

Tidig morgon tillbaka på vår balkong i Naruto.