Tokushimaborna må befinna sig långt från exploderande kärnkraftverk och utplånade städer, men engagemanget för de människor som bor längre upp i landet är stort.

När jag igår kväll hälsade på min vän Minako och hennes familj höll de på att förbereda en låda med mat till hennes mans bror som bor i Saitama nordväst om Tokyo.

– Vi får hoppas att det kommer fram. Det kan nog ta en vecka eller så med tanke på alla som skickar paket nu, säger Takayuki, Minakos man.

Utöver de matlådor som skickas åker även läkare, räddningstjänst och andra frivilliga till katastrof-zonerna. TV visar bilder på röda, hundratals meter långa brandbilskonvojer som rör sig uppåt längs motorvägarna och utanför mitt fönster dundrar planen från Tokushima flygplats förbi mer frekvent än vanligt.

Frånsett det som visas på TV märker vi inte så mycket av det stora nödläge som råder i Japan. När jag loggar in på Facebook kommer det ett meddelande om att inte köpa mer mat än nödvändigt då det inte räcker till dem som bor i de riktigt drabbade zonerna, men väl i affären handlar vi middagsmat med lika stor valfrihet som vanligt.

Att säga att jag är oberörd vore dock att ta i. Jag har ikväll lyssnat efter sirener utanför fönstret och misstagit dem för tsunamialarm, kastat mig ut på balkongen för att speja, bara för att upptäcka (vilket egentligen är ännu mer spektakulärt) helt vanliga polisbilar som körde runt universitetet några hundra meter bort.

Tokushimaborna vet dock att oavsett det som sker längre upp längs kusten så är en större jordbävning med följande tsunami att vänta när som helst. Som regel inträffar det med 30 års mellanrum och nu var det så lång tid sedan som 1946 som en stor våg träffade Shikokus östkust och helt och hållet spolade bort den lilla staden Mugi söder om Tokushima.

Tillbaka hos Furusho san på Indigofärgeriet efter mina omskakande dagar i Tokyo frågar jag Okusan, Senseis fru hur man tänker kring att ständigt leva under ett sådant hot. Hon skrattar lite uppgivet och säger på brett Tokushimamål:

なるように なる なああああ
Naruyoni naru naaaaa…

Que sera, sera…