Lördag 12 Mars 2011

TV-nyheterna visar samma bilder om och om igen; tsunamivågor som rullar in, bilar som flyter omkring som små kapsyler bland översvämmade hus, och det exploderade kärnkraftverket i Fukushima.

I Tokyo sitter jag med min japanska värdfamilj och svenska syster med pojkvän och äter Sushi.

Den verklighet som råder bara 40 mil härifrån är skrämmande och nästintill omöjlig att ta in, särskilt som staden ser likadan ut som den gjorde före skalvet. Men så avbryts den vanliga nyhetssändningen för ett akut jordbävningsalarm och 10 sekunder senare skakar huset till för jag vet inte vilken gång i ordningen med följden av att nya varningar för Tsunami utfärdas.

Stämningen i staden är lugn men under ytan oroar sig människor för sina släktingar och vänner som bor norrut i landet. Minako, min japanska mamma har sin bror och mor 5 mil från kärnkraftverket i Fuskushima. Deras hus står kvar men på kontoret har taket rasat in. Vi talar om eventuella gas- och radioaktiva utsläpp och den information som förmedlas via TV; människor uppmanas att vistas inomhus, att skydda kroppen med heltäckande kläder samt använda munnskydd med en fuktig trasa att andas igenom om de måste gå ut. Minako san är lugn men skeptisk inför de skyddszoner som anses säkra.
Honto ha daijobu? Är det verkligen sant? säger hon och lägger huvudet på sned för att understryka sin undran.

Gårdagen spenderade jag tillsammans med min syster Anna och hennes Mattias som fick en minst sagt spektakulär avslutning på sin 14-dagarsresa i Japan. Jag guidade dem genom Kichijoji, en stadsdel i Tokyo som under lördagar normalt sett är full av liv, gatuartister, ballongvikande clowner och musikanter. När vi kom dit stod en ensam violinist och spelade för en handfull människor utspridda på parkbänkarna. Av dem var några artister som inte verkade bry sig om att sätta igång sina föreställningar för den lilla skaran som tagit sig till Inokashira Kohen dagen efter det stora skalvet. Den traditionella, lite halvfalska gatumusiken satte en melakolisk stämning i parken men var samtidigt det enda trygga tecknet på att allt kanske ändå var som vanligt.

Jag är glad och tacksam över att ha delat den här tiden runt katastrofen med min fantastiska japanska värdfamilj, som har förklarat nyheterna, lärt mig katastrofordsglosor på japanska och sett till att jag har fått mat och tak över huvudet. Än verkar det inte vara över dock. Enligt nyheterna är det nu 70 % risk att Japan inom 3 dagar drabbas av ett nytt större skalv. Händer det inget inom dessa dagar sjunker risken till 50%. Och så det instabila kärnkraftverket…

Fram till nu har jag egentligen aldrig varit rädd även om kroppens varningssystem varit på helspänn under nätterna och jag vaknat av att låren krampat vid minsta vibration i marken. Under eftermiddagen har dock en viss oro över kärnkraftverket fått mig att ta beslutet att lämna Tokyo och resa hem till Shikoku.

Jag hoppas innerligt på att stora radioaktiva utsläpp kan undvikas och att Japan slipper drabbas av flera flodvågor och skalv så att det räddningsarbete som satts igång kan fortskrida.

Här nedan följer bilder från ett lugnt men själsligt oroligt Tokyo.