Marken skakar fortfarande och mellan Yokohama och Suginamiku promenerar en liten 74-årig man hemåt i natten.

Nu valde jag att åka in till Tokyo istället för att gå på utställning i Yokohama med min värd Jiro san och sitter därför inne i värmen med datorn på samma futon som jag gjorde tidigare idag när marken gungade rejält under våra fötter.

Ensam i mitt rum och alldeles för obildad vad det gäller jordbävningar stod jag och velade mellan dörrkarmen och köksbordet medan skakningarna tilltog, hustemplets dörrar öppnades och farmor, ljusstakar och rökelse trillade ut på golvet.

Ett djupt andetag, något som kan liknas vid en bön,
och fortsatta skakningar.

Ändå trodde jag att det rörde sig om en helt vanlig jordbävning för Japanerna och satte mig när läget verkade stabilt på min cykel och for in till Shibuya.

Inne i Tokyo var människor lugna men ovanligt många till antalet. Sakta men säkert gick det upp för mig att skalvet varit kraftigt, att människor var tvungna att evakueras från byggnader och ta sig hem till fots eftersom alla tunnelbanor och tåg stod stilla.

Efter upprepade försök att få tag på min syster som är på besök i Tokyo gav jag till slut upp och anslöt den ström av människor som gick längs trottoarer, vägar och motorvägar för att ta mig hem igen.

Hemma framför TV-nyheterna möttes jag av den förödelse som råder några tiotals mil härifrån och förstod helt plötsligt alla oroliga kommentarer från svenska vänner och inte minst från min värds svenska son Jonas som var orolig för sin pappa Jiro.

Med tanke på de bilder som visats både på japansk och svensk television fanns det all anledning att vara orolig, men för den som cyklat genom ett lugnt och sansat Tokyo nästan helt utan yttre synliga skador var Jiro san, mannen som samma morgon frågat om jag ville gå runt hela Yamanote-line (42km) med honom följande dag, den sista människan på den här sidan jordklotet jag skulle oroa mig för.

Framåt 00.30 öppnades så ytterdörren och in kliver den snart 75 årige lille mannen efter nästan 5 avverkade mil. På drygt 9 timmar.

Klockan är nu 03.00 och hela familjen, inklusive härbärgerade vänner är samlad framför TVn. Vi har jordbävningsvaka, 6 japaner och jag i pyamas med varsitt glas vin för att fira att alla är hemma oskadda men kanske framförallt för att stilla nerverna inför den kommande natten på ett japanskt gungfly.




Jiro san, en av alla vandrande hjältar i jordbävningens Tokyo samt hans vakande mamma som trillade ut ur husaltaret av skalven.