Psykologen

Tyngdlyftaren tittar på mig och skrattar lite frågande.

– Så du vill hjälpa mig med något?

– Ja! svarar jag eftersom jag för tillfället är sysslolös, mellan två moment i färgningsprocessen.

-Hmmmm, funderar japanmästaren tillika rekordhållaren i 60kg-klassen.

-Du kanske kan hjälpa mig att rulla upp det här tyget?

Han pekar på den 62 år gamla hembyggda maskinen vid fönstret (som fanns med här i bloggen i februari).

-Det kanske jag kan? säger jag lite tvekande.

-Ja, det är väldigt svårt, skrattar han torrt. Det är det svåraste momentet på hela färgeriet och det är bara jag som klarar av maskinen. Ingen av de andra kan.

-Du kanske kan, tillägger han som ett påstående ut i luften.
–Dekiru to omou.

– ? Han vinklar huvudet till ett fundersamt frågetecken som för att utvärdera det han just hävdat.

Sensei tar tag i änden av ett 12 m långt tygstycke, trampar igång maskinen och tyget snurras upp jämt och fint på spolen medan händerna flyger fram och tillbaka för att räta ut minsta veck.

Jag provar både en och två gånger och hjulet vill bara snurra baklänges, tyget skrynklar sig, kör fast och jag börjar förstå varför man väljer att låta sensei vara den enda som klarar av att hantera åbäket.

Men han har presenterat det så bra. Och är det något jag vet att jag klarar av är det svåra koordinationsmoment.

En sista gång tittar jag på senseis demonstration och försöker spela in hans rörelsemönster i huvudet. Helheten och delmomenten: händerna, tygkanten, den rätta spänningen och benet som driver veven.

Nästa gång låtsas jag att jag vet hur man gör.

–Mm. Dekiru.
– Du klarar det, konstaterar sensei korthugget när han ser att hjulet snurrar åt rätt håll, även om tyget ännu inte rullas upp med någon vidare finess.

-Japp, nickar han kort. Och så går han.

Och jag är fast.

Jag snurrar upp en rulle.

Och drar ut den igen.

En gång till.

En till.

Och en till.

Lite rakare, lite bättre flyt, lite bättre spänning.

Sensei, förutom Japanmästare i tyngdlyftning;
En naturbegåvning i motiverande samtal.