A wonderful last night in Tokyo. Mata ne…



Det här var egentligen tänkt att bli ett inlägg om hur vackert det är i Tokyo. Hur vackert det gamla, slitna och tillsynes alldagliga bortom stadens lyx är.

Nu blev det ingen vardagsromantik eftersom kameran plötsligt fylldes med ett innehåll som liknar det Japan jag drömde om när jag var liten. Jag har ett vagt minne av en bok hos morfar och mormor med bilder på barn från jordens alla hörn. Antagligen fanns Japan med. Antaglien såg det ut så här.

Dansfestivalen hölls i Tatemono en, ett friluftsmuseum med byggnader ditflyttade från olika delar av Japan. Igår var allt magiskt upplyst med japanska lyktor och på grund av sänkt inträde för besökare som kom i Yukata (kimono i bomull) var vi många som trippade omkring med böjda knän och inåtvinklade fötter. Trummor dundrade, högtalarna skränade och lukten av upptrampat damm blandades med yakitori-os (grillade kycklinspett) och sockervadd.

En alldeles underbar sista kväll i Tokyo.