Att lära sig japanska den muntliga vägen är som att klampa omkring i ett minfält med simfötter; minsta felsteg får förödande konsekvenser.

Gårdagens diskussion på kontoret handlade om alkoholens roll i arkitektens arbete där osaken (japanskt risbrännvin) ständigt är närvarande vid all representation.

Min kollega pratade allvarsamt om funiki = atmosfär och ba no funiki = rummets atmosfär.

– Bafun? Avbröt jag henne med hög röst.

En sekunds frågande tystnad från alla i rummet med efterföljande gapskratt.

Bafun = hästbajs

Utsikt från arkitektkontoret i Jiyugaoka, Tokyo