På tåget till Takayama satt jag bredvid den här japanske gentlemannen.
Jag som annars brukar konversera friskt när jag åker lokaltrafik satt under resan ganska tyst. Så gjorde även min granne i hatt förutom när han fundersamt smackade för sig själv.

Efter en timmes resa tog jag upp min lilla bentolåda (en låda med ris och olika smårätter som man kan köpa på stationen) och började äta. Plötsligt skiner han upp och utbrister:

Joozu! Subarashii!

Skickligt! Fantastiskt!

Han pekar på min hand och nyper lite med fingrarna. Mmmm Joozu!
Jag skrattar till, tittar på min hand och känner mig som en exceptionellt begåvad utlänning som lärt sig den svåra japanska konsten att äta med pinnar.

Sedan sa vi inte mer men fortsatte förmodligen båda två vår resa upp mot bergen lite varmare inombords.