En fredag för några veckor sedan snubblade jag in i en Kimonoaffär i centrala Tokushima. Det var innan jag hade börjat på färgeriet och under en längre tid hade jag undrat om det alls fanns några vackra saker att titta på i den här staden, förutom konstverken bestående av rostiga gamla ladugårdar på åkrarna utanför vårt hus.

Efter att ha strosat runt i affären några minuter kom ägarens mamma fram till mig. Hon ville sälja.

Lätt besvärad, eftersom en ny kimono kan kosta mer än vad Linus får i stipendium på ett helt år, sa jag att jag som formgivare var mycket intresserad av japanska mönster och att jag hade åkt till Japan för att inspireras av landets textil. Med andra ord; jag vill bara titta lite.

Ägaren till butiken närmade sig nu och frågade vilken sorts textil jag var intresserad av och vem jag skulle vilja besöka i Japan.

Vad svarar en person som vill och tror att man kan se och göra allt på en så konkret fråga?

Det visade sig att denne man skulle ägna mig två timmar av sin arbetstid för att verkligen ta reda på vad inom den japanska textilvärlden som får mitt hjärta att klappa lite extra. Han hämtade bok efter bok och vi tittade, kommenterade och analyserade bilderna. Som tur var fanns det nästan inga kunder i butiken för jag fick en känsla av att han inte skulle ge sig förrän jag hade helt klart för mig vad jag skulle göra i Japan. Vi kommunicerade så gott det gick på japanska ända tills han efter en timme försvann för att en stund senare komma tillbaka med en dator innehållande ett översättningsprogram. I rutan för engelska stod det:

What do you whant?

Det stod still i huvudet. För mig var det ju knappast språkbarriären som hade gjort det svårt att precisera vad jag verkligen ville göra i Japan.

En timme senare visste jag i alla fall flera ställen som jag kan åka till för studiebesök i olika delar av Japan, jag hade också fått en mycket bättre inblick i den japanska mönstervärlden och framför allt fått en vän i Japan som kan otroligt mycket om textil.

Nu i dagarna hjälper han mig att boka in studiebesök hos sina textilkontakter i Kyoto dit jag ska åka på kimonofrossa och sammanstråla med en annan textilfantast, Sarah från mitt första år på Capellagården.

Glad och lycklig över detta möte fascineras jag över hur livet sammanför oss med människor som är intresserade av samma saker, och den osjälviska viljan att hjälpa andra att uppnå sina mål.

Jag har en känsla av att det finns extra mycket av den varan i just Japan.

.
.