Kalligrafi

Åttaåringen som hittills suttit tuff och trotsig i ett hörn när jag lärt mig kanji av hans mamma öppnade idag upp sin fasad och blev min nye lärare.

Efter att ha frågat honom om några tecken i en bok gick han fram och satte sig bredvid mig. Med allvarlig blick fattade han penseln och började skriva.

I armens rörelser kände jag igen allt hans mamma lärt mig; hur man på vissa ställen stannar och trycker till lite med penseln och på andra ställen lyfter och drar långsamt för att få den rätta karaktären på tecknet.

I vanliga fall undervisar jag honom i engelska och fascinerades över hur den lilla blyga åttaåringen växte och stolt tog sig an sitt viktiga uppdrag.

Under tiden jag satt stilla och tittade på hur tecknet växte fram på pappret kände jag längs min ryggrad samma sorts behagliga ilningar som jag sedan barnsben får i situationer där jag helt och hållet litar på den som hjälper mig. När någon då anstränger sig lite extra mycket, som att slå in ett paket med stor omsorg i en affär eller skriva ett kanji så fint det bara går, då ryser hela jag.