Sverige är inte så långt borta trots allt.

Igår satt jag och tittade på Molinska SkrönorSVT play.
Fin film kallad TV-feber om entreprenörsanda, bymentalitet, makt och hybris.

Jag skrattade mycket åt denna hederliga SVT-produktion trots att jag kämpade mig igenom filmen på ca 2,5 timmar istället för 1 på grund av den dåliga uppkopplingen.

När det gäller internet och kontakten med Sverige är skillnaden mot mina två andra utlandsvistelser 1997 (Frankrike) och 2000 ( Spanien) slående. I Frankrike skrev jag brev flera timmar om dagen och hade ett schema uppsatt på väggen där jag kryssade i vilken vecka jag hade fått respektive skickat iväg brev. Det var åtskilliga A4-ark till varje person och listan rymde säkert 25 namn. Jag fick till och med sätta upp en regel att jag var tvungen att skriva dagbok innan jag började skriva mina brev. Så att det skulle finnas någon skrivlust kvar.

Mamma och pappa fick inte ringa oftare än varannan vecka för AFS för att 17-åringen skulle assimileras fortare till den franska kulturen och samhället.

Internet och epost hade precis börjat komma och vi åkte 20 km för att komma in till Lille någon gång i månaden. Vi gick på internetcafé. Som månadens happening.
Vad vi skrev och fick för svar spelade egentligen inte så stor roll. Bara att skaffa ett hotmailkonto var stort.

I Spanien år 2000 mailade jag ganska flitigt. Jag hade ingen egen dator utan gick ner till internetcafét någon gång i veckan.

Nu är jag uppkopplad från morgon till kväll och kan skriva mail, blogginlägg, jobba, redigera foton och göra bilder, prata med vänner och familj på Skype när som helst.

Visst är det fantastiskt men för en karaktärslös person som jag resulterar det i fyrkantiga ögon och gamnacke.

Mitt vanliga argument att inte skaffa TV på grund av att jag fastnar oavsett program, Ricky Lake eller True Blood, börjar kännas lite urvattnat.

Skaffar tidlås till datorn snart.