En kväll under vår Tokyovistelse blev vi bjudna till den arkitekt som jag ska praktisera hos från och med april.

Under middagen hörde vi plötsligt en man som sjöng ute på gatan. Rösten som färdades genom kvarteret var stark, djup och klar. Inte alls som de gällt mässande inropare som står utanför var och varannan butik eller restaurang för att locka till sig kunder.

Linus och jag satt hänförda och frågade våra japanska vänner vad det var vi hörde.

Yakimo! Har ni inte hört det förut? svarade de mycket förvånat som om det var världens mest naturliga sak.

De började förklara fenomenet men slutade tvärt, började leta efter plånböcker och jacka och sa:

Skynda er! Vi går ut och köper!

Vi hoppade i skor och jackor, sprang ner för trappan och följde ljudet några gator runt kvarteret. Där stod den lilla vita lastbilen med en kolgrill på flaket och sålde bakad sötpotats: Yakimo.

Stämningen var uppsluppen och både vi och våra värdar var fnittriga över det snabba beslutet att göra något så ”completely crazy!!!” (läs med japanskt uttal) som att mitt i middagen springa ifatt potatisbilen med två svenskar i släptåg.

Bakad sötpotatis visade sig vara en riktig delikatess och denna tillsynes triviala händelse är ett av mina allra varmaste minnen från Tokyo julen 2009.

.