En natts resa i en varm och kvav buss utan ståhöjd förde oss från lyxen i Tokyo till det verkliga livet på Shikoku. Bussätena är små och gjorda för den äldre generationen japaner med en snittlängd på 1,50 cm. Så värst många timmar sömn blev det inte men jag hade tur och bjöds på lite vardagskomik. Jag vek mig dubbel av skratt när en stapplig och morgontrött Linus fastnade på toaletten, inte för att dörren gick i baklås utan för att han helt enkelt inte kunde komma ut ur öppningen.

………………..

Klockan 7 på morgonen rullar vi in i Tokushima. Luften är kall och klar och morgonljuset strilar över bergen. Tänker att det är ganska bra att bo här ändå.

Väl hemma möts vi av en full brevlåda med riktiga brev, kort och paket! Glada över att våra familjer och vänner skickat kort och julklappar kånkar vi upp våra väskor till tredje våningen där det allra bästa väntar oss:

Nitisk japanskt ordningsinne

.

Det som roar oss mest är att det har gjorts en analys av soporna för att komma fram till att det bland 30 hushåll var just våra sopor. Vi brukar vara noggranna men hade lite bråttom när vi skulle iväg till Tokyo. Vem vågar fuska igen när detta är följden?

……………………………

Linus packar upp sin väska. Kläderna som legat i bussen en natt är varma. Lägenheten är kall.

Kall, kall, kall.

Efter en varm dusch i ett badrum där andedräkten bildar små vita moln i luften kryper jag ner i sängen. Huttrar. Lagom tills jag fått upp värmen kommer Linus och lägger sig med kalla fötter. Täcket är lite för litet så det kommer in kall luft om man vänder sig eller inte ligger precis rätt. Eftersom sängen är så smal måste man dock vända sig lite innan man kommit fram till hur man på bästa sätt ska tillbringa natten.

Vi kommer äntligen till ro. Då sätter staben av 5 tomtskötare i gång att med var sin trimmer slå gräset  på vår sida av huset och ljudet dånar genom englasrutorna.

Vi tittar på varandra och skrattar. Skrattar åt kylan, åt japanerna och de kontraster livet bjuder på.

Kitajima i morgonljus