Med en känsla av saknad ser jag hur mina tidigare helt infärgade naglar endast har tre små tunna streck av indigoblått kvar.
Världen blev helt plötsligt så vit, centraluppvärmd och välstädad.
En snabb blick över dagens ”outfit” (nej ni får ingen bild) säger mig att jag antingen undermedvetet ger utlopp för denna sunkiga färgerilängtan eller att Blått helt enkelt är det nya svarta.
…………………………………………………………………..
Three blue stripes of Indigo on my right thumb are the only traces left on my body.
I am back in Sweden, sitting in my sofa all dressed in blue wondering how it all happened.
Jag är en fara för mänskligheten.
Varje gång jag fäller ner spaken för att slå på blinkers börjar vindrutetorkarna gnissla frenetiskt över den torra rutan.
Bilarna rusar emot mig när jag styr cykeln ut i trafiken och bussen går från fel sida av gatan.
I mataffären simmar jag envist mot strömmen, trängs med sammanbitna kunder förvånad över att alla osmidigt och nästan med vilje låter varukorgen dunsa in i min arm när de möter mig.
Vi är hemma igen och i Sverige råder högertrafik.
Utanför fönstret blommar Japansk körsbär.
Fyra hål sa den svenska tandläkaren och konstaterade samtidigt att hon hade trott att den japanska kosten var skonsam mot tänderna. Jag som aldrig haft problem med karies i vuxen ålder insåg att det var dags att göra något drastiskt.
Och då var hon bara där. Vår alldeles egna privattandläkare.
Målmedveten och lika fylld av energi som inför varje krävande uppdrag har hon kastat sig in i arbetet att sköta vår munhygien.
Låt mig presentera,
Tandläkare Ibuki chan:
……………………………………………………………
Four dental cavities the Swedish dentist told me and I realized I had to take action.
And there she was. Our very own private dentist.
Determined and with the same energy as for any difficult task she as thrown her self into the work with our oral hygien.
Let me introduce
Dentist Ibuki chan:
Mysterious Unplugged Pig.
I like it.
Does anyone know what it is used for?
Red trousers
sweeping by
at Meiji Jingu Shrine in Tokyo.
Flodvågen kom aldrig så långt upp som till Tokushima förra gången säger Sensei lugnande när jag oroligt vankar ner från ovanvåningen i färgeriet. De gjuter grunden i andra halvan av huset och det vibrerar inte bara lite, utan med samma horisontella skakningar som det första skalvet i Tokyo.
Han har en förmåga att säga saker så att man litar på honom, Sensei.
– Mm. Dekiru.
Det är jättesvårt. Du klarar det. Och visst gör jag det.
– Daijobu.
Det är ok. Tsunamin når antagligen inte Tokushima den här gången heller.
Vem vill inte lita på det?
Nu i dagarna har det projekt som jag hållit på med i veckor nått sitt slutstadium; ett tyg med inspiration från Tokushimas dalar, skånska kullar, pilgrimsvandringar och japanska kimonomönster. Jag har skurit schabloner i veckor, allt för hand och alldeles onödigt komplicerat eftersom det var första gången jag gjorde det.
Idag presenterar min arbetsplats:
Bilder från andra våningen.
I have started to say Goodbye.
Goodbye to the magic light of Japan.
Precis innan han ska kliva på nattbussen till Tokushima vänder sig den lille mannen om och spricker upp i ett stort tandlöst leende.
-Honnanaaa! ropar han och vinkar till sina vänner.
-Adjö! på Awa ben, Tokushimamål.
Efter fyra omtumlande dagar i Tokyo är hans klingande dialekt som balsam för själen. Jag vänder mig om till kvinnan bredvid mig och vi ler. Hon, förvånad över att en blond jätte är bekant med hennes högst lokala tungomål och jag, för att jag helt plötsligt förstår att Shikoku är en plats som jag betraktar som hemma.
På rastplatsen utanför Fuji där bussen gör ett stopp för tandborstning fortsätter lokalpatriotismen. Ute i kylan småjoggar jag ikapp med en stilig gammal Shikokudam. Vi nickar och ler åt våra antiblodproppsförebyggande åtgärder och jag gör en aldrig så liten dansant rörelse.
-Åh! säger hon. Kan du dansa Awa Odori?
Om jag kan!
Klockan är strax över midnatt och tillsammans svajar vi fram bredvid bussen med böjda knän och armarna i vädret.
Den lättnad och glädje jag kände i förrgår över att komma ner till Linus, färgeriet och Shikoku har tyvärr inte hållit i sig. Ju längre ifrån katastrofen man befinner sig desto mer verkar det som om oron tar tag i kroppen.
Radioaktiv strålning, eventuella efterskalv med nya tsunami och inte minst alla våra vänner i Tokyodistriktet finns ständigt i mina tankar. Tillråga på allt tillbringar jag dagarna i en skranglig plåtbyggnad som för tillfället har förvandlats till en byggarbetsplats med grävmaskiner på tomten. Det är alldeles naturligt att huset skakar till av bulldozern som jämnar till marken men följden är att jag rycker till varannan minut för att fundera på vilken sorts vibrationer som är orsaken till att glasrutorna skallrar.
Kanske var det något i den här skalan som skulle till för att få mig att lämna Japan. Efter att ha lekt med tanken att dröja mig kvar på obestämd tid har de senaste dagarnas oro gjort att även jag avslutar min tid här och förbereder mig för att åka hem som planerat med Linus.
Det blir en vår i Sverige.
Tidig morgon tillbaka på vår balkong i Naruto.
